Sällhet, är du en dröm? — Nej! blott i dig vår själ.
Vaken är, och en syn äger af evigt sannt!
Hjertat slumrar i gråt från dig, med stumt farväl;
Men du är dock dess morgons pant.
När den dagas, o bröst! intet har flytt sin kos;
När din längtan igen öppnar sitt ögonlock,
Se! ditt fordom står qvar, friskt som en daggstänkt ros,
Närd af sol, men af tårar ock.
Smärtans törne, det hör skönhetens blomning till:
Njut din glädje likväl; andas den fullt, och dö!
Allt, hvad heligt du tror, allt, hvad du ädelt vill,
Bär sin himmel i jordiskt frö.
