Om du, om bara du till evigt lefde
så ung som nu, du barn af hvitt och skärt,
hvad gjorde mig att år och dödar gräfde
sin hemska grop åt allt hvad jag höll kärt.
På kyrkobacken stapelns klockor klämta
och mina vänner bäras stumma bort.
Jag ville se dig oförgänglig skämta
med all den tid, som mättes oss så kort.
Jag ville gripa klockans tåg och jaga
minuterna som härar öfver ljung,
om du, när tåget föll ur åldersvaga
och stela fingrar, än satt lika ung.
Mitt skägg fick växa öfver kind och haka,
min gång bli böjd, mitt öga utan sol,
om bara du till brasan kunde maka
med samma unga hand den gamles stol.
Om du, om bara du står yngst, står skärast,
hvad bryr mig vimlet, där jag går som gäst:
Af allt hvad jag i världen älskat mest,
det var din ungdom, hvilken blef mig kärast.