Den mörka skog, den vackra skog
I skygd af bergen blå,
Der i de djupa skuggors natt
Jag hörde vakan slå,
Der norrsken kring det isblå fjell
Jag såg i blodig krans,
Der minnessagan mötte mig
I all sin rika glans!
I klara sjöar, dalens fröjd,
Du björkbeprydda strand,
Du ljufva bygd, jag älskat så,
Du hjeltars fosterland,
Hvars ord, jag också stamma lärt,
Med all dess melodi,
Dig bjuder jag min enkla sång
Med dofva toner i!
Med dofva toner! ack ty bort
Mig gungar nu din våg,
Och höra får jag sångarns röst,
Och skåda sångarns skog;
Men sång, men skog, om herrlig än,
Är ej min kära Nords,
Den äng med alla blommors doft
Är ej min moderjords!
Min moderjords? Du Svealand,
Är du min moder då?
Nej, borta står hon, hafvets brud
Der Sundets böljor slå;
Min moder! nej min moder ej,
Och henne dock så lik,
På samma sång, på samma hopp,
På samma minnen rik!
Och se, det minne som det hopp
Min väg väl följa får,
På Söderns berg, i dal, i skog,
Hvarheldst jag står och går;
Och fast än molnen tjockna der,
Och åskan ljungar het,
Det störer ej mitt ljufva hopp,
Gömdt i en stilla frid.
Farväl då, sista kullen ren
Djupt höljer sig i natt,
Och suset ifrån uddens skog
Blir matt och mera matt;
Farväl! snart går min vandringsstaf
Fram öfver Lützens val,
Der får jag sjunga Sveas lof
Med Saxens näktergal.
