Din sol, Natur, går upp så skön,
Och alla dimmor fly.
Hvar mask får lif, hvar fläck blir grön,
Och himlen sjelf är ny.
Jag ensam tynar utan hopp:
Min sol går aldrig opp.
Det ras af drifvor syns ej mer,
Der vädren stridde nyss.
Till bröllops allt omkring mig ler;
Hvar fläkt är blott en kyss.
Men ack! i detta hjerta rår
En vinter utan vår.
I dalen öppnas knopp vid knopp
Med tusen färgers glans;
Och fjäriln längs de skönas tropp
Far upp och ner i dans.
En enda blomma jag begär:
Den enda finns ej här.
Bofinkens maka kom i skyn
Ifrån sin pilgrimsfärd,
Och glömde vid sin älsklings syn
Levantens sköna verld.
Vår eller vinter: aldrig mer
Jag här min flykting ser.
Der sitter det i hvar sin topp,
Det himmelskt fria par.
Vid hvar en drill han håller opp,
Att vänta hennes svar.
Ack! obesvarad blir min sång:
Den blir ej hörd en gång.
Hvem skrämde upp de sälla tu?
Dock se! De mötas re´n
I närmsta lund och sitta nu
Och kyssas på en gren.
Ack! när vi stördes, for jag hit,
Och hon för evigt dit.
Dem skilja icke rang och guld,
Som bryta ed och tro.
Är han blott kär, är hon blott huld,
De sörja ej för bo.
Mitt bo är grafven, äfven den
Besöks ej af min vän.