Roma lefver! fast dess verld står öde,
Fast dess styrka och dess glans förgått;
Lefver skönt i dina stora döde,
Och i Konsternas triumpher blott.
Många höga, bildande exempel
Förr du verlden, till förvåning, gaf;
Helgedom! du förr var snillets tempel,
Nu — dess graf.
Fremling, ödmjukt till den grafven vandra,
Böj ditt knä och forska, tyd och lär;
Der är nog för dig och tusen andra,
Minnets rikedomar hvila der.
Svår är vägen, och förgängligheten
Spökar öferallt dig väl emot;
Gå! — du vidrör dock odödligheten
Med din fot.
Stig i Peterskyrkan, men till spetsen,
Blicka på Campagnan derifrån;
Svindla ej uti den höga kretsen,
Glöm, om möjligt, du är jordens son.
Se hur nära skyn du står deroppe,
Än ett steg förmätne tänka — nej;
Här är gränsen, stjernans silfverdroppe
Hinnes ej.
Bilda verkligheten till en villa,
Njut en månskens natt i Colissen;
Vet att nitton sekler sofva stilla
Under dessa massor utaf sten.
Eller stå en morgonstund på bergen,
På den marmorrika Pincios topp;
Se på solen, hur i purpurfärgen
Hon går opp.
Hjeltelifvet med de friska sinnen
Blixtrat här uti odödlig glans,
Häfden var för trång för segerminnen,
Ej nog lagrar åt förtjensten fanns.
Här till rof utdeltes kungakroner,
Verlden plundrades och syntes tom,
Af triumphtåg och aff fallna throner
Genljöd Rom.
Men ej mera segerns guldvagn rullar,
Med Eröfrarns silfverhvita spann,
Kring de sju odödlighetens kullar,
Hjeltars tid med hjeltarne försvann.
Tystnad råder kring de öde torgen,
Der förgängelsen sin hand har laggt;
Han har fallit sista Kejsarborgen
Med sin makt.
Fråga dock ej hvarest Roma finnes,
Rom står qvar, så länge verlden står;
Och så länge någon bildning minnes
Att du varit — ej din glans förgår.
Fölle äfven murarna tillhopa
Och begrafde minnets helgedom,
Platsen qvarstår, der hvar sten skall ropa:
Här stod Rom!
Adlersparre.
