Då Tvedrägt blodbestänkt, spridt ut sit raseri,
Bland jordens första barn så brottslige som vi;
Då söktes segren blott med jern och mängd och styrka.
En mer upklarnad tid, mer van at konsten dyrka,
Kan hända mindre grym, för kriget reglor skref,
Och snillet, vapneklädt, från mängden lagren ref.
Då såg man hieltar först: då sågs en ringa skara
Mot hela härars svall sin fosterjord försvara.
Än söks beskydd af berg, än utrymd af en slätt:
All kraft fördubblar sig då den blir använd rätt.
Den tappre Edbom vet at mod med klokhet para,
Och i en diup Phalang han sträcker ut sin skara:
Han denna ordning valt, den han i häfder sedt
Åt Macedoners Kung få ofta segren gedt.
Boråser, ropte han, nu gifves fält at visa
Den stridbarhet J plä’r hos eder sielfve prisa.
Och Himlen vare lof! när jag på vapnen ser,
Jag segren hoppas kan fast intet blodbad sker.
Förenom då vår kraft! i stridens brak och dunder
Besinnen segrens lön och nattens glada stunder,
Då öpnas skal för er mit ölfat och mit hus:
Hvem vil ej ta emot en örfil för et rus?
Men giuten öfver mig er styrka och er anda
I fordne hedersmän förn gådt Borås tilhanda:
Som stadens klubba fördt och fägnat detta land
Med ymnighetens horn uti en fredlig hand.
Til annan heders högd vil ödet mig bespara,
Hvad eder flit förvärft skal Edboms arm försvara.
Den äran blifver min at jag i vapnen blänkt,
Och at jag åt Borås des första seger skänkt.
Så snart han detta sagt han främst i striden rusar,
Så hastigt som en ström från bergets sluttning brusar:
Så hastigt som et måln af vädrets ilar rörs,
Så hastigt af sit mod den vrede hielten förs.
Med senig kämpe-arm han påkens slängar leder,
Ger prof at också träd kan öka hieltars heder.
Här tumlar en i kull, den andre vinglar där,
Och blånad minsta prof af Edboms styrka är
Boråsren hopetals sin raska Höfding följa.
Strax flyta skyar fram och himla-fästet hölja,
Och Solen sielf bestört at stridens början se,
Tycks neka at sit sken åt sådan grymhet ge.
Så tätt som hagel plär i strida skurar falla,
Så tätt de hårda slag kring bröst och axlar skalla.
Et grymt och fasligt skri kring luftens rymder går,
Och jorden blir betäckt med refne skägg och hår.
Mars på et mörkblått måln i gyldne vapen blänker
Och kraft och dristighet åt Håffmans svärmar skänker.
Man främst i stridens eld Boråske Hielten ser,
Som täta mandoms prof åt båda sidor ger.
Han bär en knylig påk i sina raska händer
Och faran följer med ehvart sig Hielten vänder.
Han käns ifrån sit folk ej af den råck han bär
Ell’ af en stålt peruk som på hans hufvud är,
Men af de starka slag hans tunga runpåk delar,
Och af den dierfva eld som i hans ögon spelar:
Så käns ock Jofur sielf ibland sin Guda-här,
Af åsyns majestät och blixten som han bär.
Den starke Sandalin betäcker Hieltens sida,
Dernäst Clas Sundergren och Johan Lindorm strida,
Den axel-dryga Brink och Rådman Eric Blom,
Skomakar Michel Ring och Länsman Meijenbom:
Därefter tränga fram så många raska drängar.
Här möter Håffman sielf och delar grymma slängar
Han följs af Jon i Hult och Tolfman Eric Plog,
Som ensam på en gång tolf starka dieknar slog.
Den styfve Anders Stång var främst i denna striden,
En ring af mörkblå färg var kring hans öga vriden.
Men ingen var mer grym på denna bistra dag,
Hvars mod var mera stolt, hvars arm gaf större slag,
Än Olf från Sunnantorp: han aldrig någon funnit
I hela Skara-län som til hans axel hunnit.
Hvad eken är bland träd Olf ibland kämpar var,
Och i en jätte växt han jättars styrka bar.
Inunder Ætnas hvalf där eld och väder knaka
Ej bland Cycloper fants i kraft och växt hans maka.
Utaf en nedfäld biörn han ludna rofvet bar,
Hans påk af instöpt bly hel tung och ovig var.
Med täta klubbeslag han grufligt kring sig svingar,
Och halfva Edboms här han snart at flygta tvingar.
Hans sida skyddad är af Jan från Hagelbäck,
Så rask som krigets Gud, som vårens Gudar täck.
Ej nögd at sit beröm af quinlig fägring söka
Vil han sin skönhets pris med friska lagrar öka.
Olyckelige Jan! din alt för tappra hog
Dig förde til Borås i detta vapne-tog.
Jan Hök och Skräddarn Berg de tumla för hans händer,
Han dierft mot Sandalin sin dryga run-påk vänder:
Den starka Sandalin han midt i flinten slår,
Men pannan var så hård at påken söndergår.
Strax denna Rådmans bröst af dubbel vrede brinner,
Han kastar sig på Jan som han oväpnad finner,
Han lindar in sin arm uti hans liusa hår.
Som när en faslig eld af vädren krafter får,
Och mot en löfrik skog sin grymma styrka vänder,
Han rasar hit och dit och alla stammar tänder;
Här knaka i sit fall de träd som hotat skyn,
Och lågan brasar opp mot sielfva himla-bryn.
I svarta hvirflar förd en asksprängd rök sig höjer.
Som skogens undergång för hela nejden röjer.
De skrämda Nympher fly då grymma elden far
Ur mörka grottans hvalf som deras vällust var.
Af dödlig blekhet hölgd på sanden Jan sig vrider.
Olf vid så plågsam syn dit hårda hierta svider!
En vild och otam siäl ej utan känslor är,
Men hämden blandar sig i alla des begär.
Olf med förfärlig röst til kamp sin fiend’ kallar
Tre gånger: Sandalin, ifrån hans läppar skallar:
Spring, tappre Rådman, spring ... men ack! sit ödes hot
Kan ej en dödlig fly, långt mindre stå emot.
Han möter ändtlig Olf och ej vid mötet bäfvar:
Strax Hämdens bleka hamn ikring sit offer sväfvar.
Du grymme, ropte Olf, som missbrukt så din magt,
Du som ifrån et barn så neslig seger bragt,
Om du ock arm af stål och påk af koppar bore,
Och om du mera stark än värsta hund-turk vore,
Skal du ej fly dit straff. Och vet til dubbel harm
En Rådman krossas skal utaf en bonddrängs arm.
Men strida blott med ord var aldrig än min vana,
Nej, Jan skal få sin hämd och du skal få din bana.
Nu tyckte Sandalin sin likpredikan giord,
Ty Hämden fölgde strax på denna kämpens ord:
Tre gånger han sin arm i långa ringar svängde
Förr’n han til Sandalin med alla krafter dängde.
Et sådant dunderslag han denna Rådman ger,
At väl en laglig mur deraf skul ramlat ner.
Boråsren ge et skri när deras Rådman stupar.
Han tumlar för et slag som tålde tiugu supar!
Den grymma Jofurs vigg som genom målnen skär
Ej mera hastigt slår, ej mera fruktad är
Än Olfver med fin påk.
Men värdes Skaldemö! mig nya krafter gifva,
Då jag med större konst bör större kamp beskrifva.
För du min tanke-kraft bland slag och luggar fort
At Edboms dater se och siunga hvad han giort.
Sit oförskräckta folk nu Håffman sammanrotar,
Til striden återför, dem muntrar, ber och hotar,
Hans växt, hans arm, hans slag, hans starka kämpe-röst
Ge fasa eller mod i väns och oväns bröst.
Då Edbom möter sielf. Hat, vrede, lust at vinna,
Förtviflan, harm och hämd i alla hiertan brinna.
Det vida fältet sveps uti en sky af dam,
Här smäller Edboms påk, där bryter Håffman fram,
En dristig kämpe-flock kring båda två sig skockar,
Här blandas om hvaran båd kläs- och vallmars råckar.
Af bönder, borgare et lika anfall sker:
De slå, de tränga på och stupa ömse ner.
Liksom en våldsam ström som dammens motstånd bryter,
Med fragga störtar sig, förfärligt vågen ryter,
Hus, hiordar, tråd och alt som framför svallet är,
Uti sit salta sköt den vreda böljan bär.
Så rusar Edbom fram, ej hårdrag eller slängar,
Ej trängsel, brak och skri ell’ hundra raska drängar,
Förhindra Hieltens mod: han lik Orcanen går:
En kämpe stupar kull för hvarje slag han slår.
Carl, Anders Ericsson, och Clas och Nils från Valla
Och Torkel Torbiönsson för Edboms slängar falla.
Hans påk likt åskan går, hvart slag en liungeld är,
Som sprider skräck och fall kring hela Håffmans här.
Förgäfves Westergyln de styfva biessar sände
Som följa Håffman jämt, för mod och styrka kände:
Han re’n med väldig arm har deras ordning bräckt,
Då Håffman möter sielf och bidar oförskräckt.
En ädel vredes eld i Edboms ögon brinner,
Hans påk gör öpen väg och snart han Håffman finner,
Han svingar re’n det slag med senig kämpehand
Som Håffman straffa skal och freda Götha land.
Då Mars en hastig hielp i Kämpens fara räckte,
Och med sin breda sköld sin älsklings bröst betäckte:
Mot stålets blanka hvalf den tunga påken slår
Och med et häftigt brak i hundra stycken går.
Nu pröfvas Hieltens mod i en förökad fara
Och Edbom ringas in af en fiendtlig skara.
Han dierf, men vapenlös bland bistra kämpar står,
En storm af påkar re’n ikring hans hiessa går:
Så, skogens vilda kung af jägar-näten motad,
J manna-ringen stängd, af hundra spetsar hotad,
Dock ej af bäfvan vet: föragtar flygtens hopp,
Och lyfter oförskräckt et fruktadt hufvud opp.
Straxt jorden darra tycks: et sken i luften blänker,
Med skyars mantel prydd en Guda-magt sig sänker.
Minerva, det var du! som vädret lydigt bar:
Du omgaf Edboms bröst med klarhet och försvar.
En stark och knylig påk Gudinnans hand betungar,
Och genom målnens flor Ægidska skölden liungar,
Hvars grymma glans at se en dödlig ej förmår:
Där hotar trollets bild med ormbeslingadt hår.
Förtviflan, fasa, skräck kring sköldens hvälfning sväfva.
Vid denna Guda-syn de vrede stridsmän bäfva:
En okänd rysning in i sielfva siälen går,
Til jorden falla de och vörda hennes spår.
Tag detta vapen mot. Din frägd, din dygd jag känner,
Far fort och var dig lik, blif städs bland mina vänner:
Så var Gudinnans tal då hon åt Edbom gaf
En påk, en gruflig påk, mer farlig än en glaf.
I som mot rätt och lag och Edbom vågat strida
Se vapen i hans hand, se Gudar vid hans sida!
Minerva i en blink från låga jorden far
Och genom luftens rymd en strimmig låga drar.
Strax reser Edbom sig och opp mot himlen skådar:
Gudinna! ropte han, din skänk min seger bådar.
Din ära spridas skal kring alla verldens land,
Jag offrar dem til dig som falla för min hand.
Härvid med dubbelt mod han in i hopen tränger,
Han eldar striden opp och grufligt påken svänger,
Så långt hans slängar nå förödelse man ser,
Alt viker för hans arm, alt flyr ell’ störtas ner,
Som då en hungrig biörn uti sin glupska ifver,
Bland hiorden rusar in, förkrossar och fördrifver.