Skild från sin ömma älskarinna,
En stackars Rimmare tog våldsamt sitt parti
Och smorde hop — en Elegie.
Sen skyndar han sig ut att något sällskap finna,
Der Piecen — kanske alltför fri
Till tankar, rim och harmoni,
Må mera glans och skick af fleras granskning vinna.
Han börjar: O du grymma hus,
Som innesluter min Corinna! . . .
Förlåt mig — föll nu in burdus
En man af sällskapet — förlåt; men ordet Hus
Tycks ha en allt för ringa stämpel.
I fall ni heldre, till exempel,
Sätt täcka rum... Palats,.. Torn.. Slott, och så burför
Så blefve stylen mera vitter,
Och meningen som förr — Som förr!.. nej fan det gör
En märklig skilnad, det... Min Herre veta bör,
Det är på Spinnhuset hon sitter.