Sång öfver slaget på Köpenhamns redd
den 2 April 1801.
den 2 April 1801.
Hur länge, Albion! skall jag från hamn til hamn
Din vimpelkrönta här med tårfullt öga följa?
Hur länge, rytande, skall Oceanens bölja
Än ta et sköfladt klot uti en blodad famn?
Ack! åter dödens bud i Folkens öra skallar!
Ja, åter Albion til brödramord dem kallar!
Från Nilens brända bygd med lika mordisk hand,
Til Nordens fjällars is det ljungar krigets brand!
Det var då än et land, som återstod at härjas!
Ännu et haf, i blod som återstod at färjas!
Ja, en förmäten ö vill helsas hafvens drott,
At släpa öfver dem sit guld och sine brott!
En lycklig niding nu i blod den bölja sölar,
Som i en fredlig famn bar handelns gyldne kölar!
Men, Nelson! straffet går i öfverdådets spår;
Och då du Norden stör, din olyckstimma slår!
Räds, grymme, räds den vind, som dina segel spänner;
Han hastar dit förderf! Du ej hans falskhet känner!
Det är ej Syriens haf, som dina kölar bär!
Det land, du nalkats, vet: Juels fosterland det är!
Se, Nelson! der en Prins, som sen at vapen fatta,
Ej sen at segra är, — som krigaren vet skatta,
Men menskan ännu mer, — som, säll af skonadt blod,
Skall segra öfver dig — i strid och ädelmod!
Se, Nelson, der et Folk, som, nöjdt med egen lycka,
Ej spillt sin magt, sit guld at andra land förtrycka!
Från stranden hör dess rop til Fredrik! "Kung och far!
"Befall om våra lif: Du våra hjertan har!"
Tänk ej, at Segerns Gud från Danas son skall vika:
Man aldrig honom sett den hjeltes armar svika,
Som strider för sin Kung, sin sällhet och sit land!
Nej! Döden ryckes först med svärdet ur hans hand!
Hvad mod i Danas bröst! — Från evighetens stränder
Hon lifvas af den blick, som Bernstorff henne sänder:
Och Grekens ädla nit och Romarns höga dygd
En önskad fristad fått i hennes sälla bygd!
Från maka och från brud jag far och son ser hasta,
At sig för land och Kung i krigets faror kasta:
Jag ser en Ädling der, beväpnande den här,
Som af sin Kung ej sold, men vapen blott begär!
Jag ser en ädel tropp, som Pallas lager kröner:
Ur Sånggudinnans famn jag ser Minervas söner
Uti Bellonas skrud med sin Apollo gå,
At i sin krans et blad af Martis lager få!
När sågs ej sångmöns son med glädje lifvet egna
Åt den Regent, som lärt hans sälla yrken hägna!
Jag flickan fukta ser med känslans varma tår
En bindel, — gjord kanske åt hennes älsklings sår!
At dö — o! det är lätt, när Segern ögat sluter,
Och fosterlandets tår sin tröst i hjertat gjuter!
Hvem är den fiende, det sälla land ej slår,
Där främst för sina barn en far i striden går?
Rättvisans hämnare för Dana sjelf skall strida!
Re’n Segern, lagerkrönt, sig ställt vid Fredriks sida!
Sin krans hon räcker den, som öfverdådet lär,
At raseriets mod ej tapperhetens är!
Hon den åt Fredrik räckt! — Dyrt köpte du den lära,
At mot et lyckligt folk ej våldets glafven bära!
Se’n du vid Danas strand ej andra byten fått,
Än sönderskjutna skepp och sår och döda blott,
Och ångrat — sent! det tåg, du önskade at glömma,
Hvart, Nelson! flyr du nu, dig och din skymf at gömma?
O, Danmark! hjeltars mor! i evig äres glans
Til Grekelands och Roms har minnet fäst din krans!
Tjust af din hjeltebragd, jag Bältens kalla bölja
Ser Salaminas ö med skummigt högmod skölja!
"Gud och en rättvis sak!" det Fredriks lösen var;
Och i Hans söners bröst den tapperheten bar!
Förfärlig var den vigg, som Danmarks krigs-gud sände:
Förfärlig lågans magt, som Fischers åskor tände!
Han fyrti vimplars här med fyra spetsen böd,
Och ljungade til den förskräckelse och död!
Se ifrån Nelsons skepp i strömmar blodet flyta,
Hör Bälten, tyngd af lik, vildt om förskoning ryta:
Och nämn på jordens rund et enda land, som gjort
Med mindre talrik magt sit rykte mera stort!
Nej! Danmark blott den krans från Brittens hjessa ryckte,
Som hundra kölars magt och hundra slag der tryckte,
Och han, som på dess strand tänkt höja sit baner,
Den stolte Nelson der — om fred och grafvar ber!
O! I, som med ert lif, ert land, er Konung hämnat,
Hur stor är ej den lön er hjeltedöd er lemnat!
Emot ert fosterland med himmelsk vällust len,
Och sen er minnesvård — ert land er Bautasten!
Stokholm. Wallmark.