Afsked
vid en tillärnad lång resa.
vid en tillärnad lång resa.
Eglé! den grymma timman slår,
Som börja skall min lyckas nedan;
Jag ryckes långt från dina spår,
Den bråda vagnen rullar redan;
Tag mot af mig en afskedstår.
Men fast ifrån min älskarinna,
Af ödets vreda nycker skild,
Jag öfver allt skall henne finna,
Jag öfver allt skall se din bild.
Vid färden kring Germaniens länder,
Förvandlad till en ny Orphée,
Jag lära skall nationerne,
Att åt min Flicka sånger ge,
Vid Elbens och vid Donaus stränder.
På höjden utaf Alperne,
På dessa vida fjällar buren,
Som lika gamla med naturen,
En helig vördnad vandrarn ge,
Och sträcka sig mot evigheten,
I dessa fjällar skall jag se,
En afbild af beständigheten,
Som jag har svurit dig, Eglé.
Du vet mig ödet se’n skall föra
Dit Terpsichore, vid Tiberns strand,
Uti musikens fosterland,
Skall öppna himlen för mitt öra;
Men kan mig denna sällhet röra,
Som då, när kallad af din röst,
Jag ömsom trycktes mot ditt bröst,
Och fick din harpa ömsom höra?
Jag sedan ärnar mig bege,
Att Snillets fordna hembygd se,
Der ögat uti hvar Grekinna,
Skall med en glad förtjusning finna,
En syster utaf Gracerne.
Åt dessa Nympher skall jag säga,
Att ytterst ibland isarne,
Har Norden fått en Flicka äga,
Så öm och skön som nånsin de;
Och när vid Fröjas altare,
Jag mina knän på Cypern sänker,
Jag henne inga offer skänker,
De tändas blott för dig, Eglé.
När sist från Hellespontens bölja
Din älskling ur Europa gått,
Och fram till Orienten nått,
Eglé! ditt minne mig skall följa;
Der, der, skall din Anacreon,
Ditt lof de sensta åldrar lära,
Och Kärleken din chiffer skära,
I cedrarna på Libanon.