Satt Swegder, Drott, uti sin sal om Julen,
I Upsala, wid Gudars stora fest.
Ej fanns en man mer skön och karlawulen,
Bland kämpar alla syntes han dock bäst.
Till honom höjdes mången blick förstulen
Af mången sköldmö, som där war hans gäst.
Han satt å Konungsstol af hårda malmen,
Och Mör och Swenner lekte uti halmen.
Då tog han Bragebägarn uti händer —
En osedd Gudamagt hans själ grep an.
Där Asars stolta slägte först upprann.
Det är en sed, sad’ han, i wåra länder,
Att Drotten gör sitt löfte som en man.
Den död ej rädes sig till Ledung samle!
Jag går att söka Oden upp den gamle.
De kämpar tolf från sina säten sprungo:
Sin härkomst minnas de af Gudars stam.
Af wapenbrak de dystra hwalfwen klungo,
Förstummadt är de glada lekars glam;
Men, när som wårens första lärkor sjungo,
Drog Drotten med de tolf mot skeppen fram.
De wäna jungfrur stodo uppå stranden
Och sågo seglen fly mot himlaranden.
Han for, han for så snällt på österwågor,
Och lade skeppen fäst i stilla wik.
Ej efter wäg och stig han noga frågar,
Där han i skogar går i Gardarik.
Men utaf kämpar följd han framåt tågar —
En färd på underbara öden rik.
Och öfwer hed och mark sin kosa wänder
Alltjemt åt Solens hem och Odens länder.
Sist efter år han slutligt en gång länder
Till flodens skiljegång wid Tyrkialand.
Han stod på Tanais höga stränder,
Då aftonrodnan log från westerns rand.
Hans kämpar tända eld och, wid deß bränder,
Sin qwällsward laga till med egen hand;
Men Drotten ensam går i qwällens stunder,
Uti den fagra nejd bland ros och lunder.
Han såg han nalkades till Gudars säten:
Så sällsam och så skön war denna mark —
Ur skogen klungo underbara läten,
Ur flodens fulla wåg steg sången stark.
Det skymtar honom skepnader i fjäten,
Än här, än där uppå den skumma park.
I daggigt gräs stå blåa, klara ringar,
Där Älfwors dans i nattlig ro sig swingar.
Han går och går, hans wäg alltmer sig tränger
Emellan klippors hwalf och brutna berg.
En bergwägg honom slutligt stigen stänger:
Där sitter silfwergrå en gammal dwärg.
Till föttren ner det sida skägget hänger,
Likt rimfrost glittrar det i månans färg.
Han sjunger ljufligt genom lugna qwällen:
Kom Swegder, Swegder! Oden är i hällen.
Tillbaka Drotten will — det är förgäfwes:
En hemlig trollkraft återför hans fot.
Han ropa will — hans stämmas ljud förqwäfwes.
Han hotar — dwärgen nickar åt hans hot.
Men fullare beständigt sången häfwes,
Och skallar honom öfwerallt emot,
Det klingar tusenfalldigt genom fjällen:
Kom Swegder, Swegder! Oden är i hällen.
Då öpnade sig bergets hårda sida:
Och in såg Swegder — men hwad där han sett,
Det kan ej menskligt öga se och lida,
Det forskar fåfängt något menskligt wett.
Allt nog — han kunde icke längre bida,
I hällens öpna barm han lopp med ett.
Den slöts — och är ej Sagans witsord jäfwigt,
Så sitter Konung Swegder där för ewigt.