Hans växt var kämpalik, men böjd av åren,
Med långsam gång han över heden skred,
Från hjässan fladdrade de vita håren,
Det sida skägget flöt till gördeln ned.
Han följde ingen väg, han såg ej spåren,
Men framåt oförryckt tog han sin led.
Mot klara himlen stadigt stod hans öga,
Som om sitt mål han sökte i det höga.
»Varthän, O Vandrare i nattens timma?«
Han vänder sig ej om vid röstens skall.
Hans steg ej vilsefar i skog och dimma;
En Gud bevarar visst hans fot för fall.
I luften höres milda toner simma,
Som suckande dö bort mot klippans hall.
Så vandrar han med harpan uti händer,
Så har han vandrat genom många länder.
En sällsam gäst från gråa forntids-dagar —
Ej någon visste talet på hans år —
Han går sin stilla gång och icke klagar
Att han på jorden ingen fristad når,
Att andra tider infört andra lagar,
Att längese’n försvunnit Sångens vår.
Hans släkt gått ut. — Han sina vänner miste.
Han utav skalderna är kvar den siste.
I Kungaborgen lyste ljusen klara,
Vitt hördes midnattsfestens vilda fröjd.
Kring borden satt de fagra jungfrurs skara
Och mången unger-sven till lekar böjd.
Låt bägarn, fylld till brädd, kring laget fara, —
Skrek Konungen, — Jag är i kväll förnöjd.
Men tunga slag på porten störa festen:
Låt upp, sad’ Kungen, för den nya gästen!
In trädde Skalden. — Dörren knappast rymde
Den gamles majestätiska gestalt.
En okänd fruktan lagets glädje skymde,
Och tyst som graven blev i salen allt.
Snällt mången mö bakom sin granne rymde,
Men tyst, en vålnad lik från andra världen,
Stod gästen där med ögat fäst på värden.
Vem är du, Främling, äntlig Kungen frågar,
Och gör ett kors utöver bägarns rand.
Om jagad upp ur gravens sköt du tågar,
Vik hän i korsets namn till skuggors land!
Om i ditt bröst än livets flamma lågar,
Så tag den gyldne bägarn av min hand —
Den Gamle bägarn tar och drycken tömmer,
Hans öga tänds, han mjödets kraft berömmer.
Vad Du mig gjort, Dig Gud en gång betalar,
Och tröstens dryck Dig ej i nöden spar.
En gammal man, o Konung! du hugsvalar,
Vars levnad en gång skådat bättre dar.
I festens prakt, i gyllne Kungasalar,
Ej Skalden fordomdags en främling var.
Nu är han trött av hundra-åra skiften,
Han överlevt sin tid, hans hopp är griften.
Av Sångens barn, som tystnat uti Norden,
Jag ensam blev. — Jag tog min vandringsstav.
En flyktig främling i min ålder vorden,
Min harpa mig mitt uppehälle gav.
Från dörr till dörr jag vandrade på jorden:
Jag kom till fjärran land och Kristi grav.
Jag harpan slog till mången Pilgrims psalmer,
Jag spelte under Helga landets palmer.
Men giftig var i Södern blomstrens ånga,
Där synden frodas uti Solens brand,
Och illslugt folket, deras hjärtan trånga;
Själv sången låg i vinningslystnans band.
Jag Karlavagnen såg på fästet gånga:
Jag trådde åter till mitt kalla land.
Där ren står blåa himlen över tjällen,
Och äran bor, ovanskelig som fjällen.
Det drog mig bort. — Jag kunde icke dröja.
I mina ögon sällan kom en blund.
Jag gick, då natten stjärnbestrött sin slöja,
Jag gick, då solen gjorde dagens rund.
En högre makt har tyckts min styrka höja,
Och jag har härdat ut till denna stund.
Så har jag vandrat över berg och dalar,
Så har jag kommit i min Konungs salar.
Av Dig, o Drott! Jag intet vill begära,
Ej kostlig gåva, icke bröd och lön;
Men vill Du skalden någon nåd beskära,
Så tillstäd honom blott en enda bön:
Att än en gång få höja festens ära. —
Välan! utav Din konst giv oss ett rön,
Sad’ Konungen — Den Gamle satt i gången,
Och harpan slog och söng den sista sången.
Vid målet är jag
av långa resan.
De matta senor
mig icke svikit
på sista färden.
Tack Er, I Makter!
som nådigt vakat
över den Gamle,
att hans själ
måtte se den dag,
varefter hon längtat —
Jag vet var jag är.
Känner jag icke
det väldiga Svitiods
Konunga-sal?
Där tapprare männer
i högsätet sutit,
Kong! före Dig
och skalder fordom
stämde opp sången
bättre än jag —
Mig tyckes jag ser dem,
de gråa skuggor,
med stilla allvar,
resliga stå
bland de stojande gäster.
Jag kommer! Jag kommer!
Ej fruktlöst de vinka.
Jag längtar till Er,
till Eder, I hjältar!
Och livligt går upp,
för min hänryckta själ,
det röda skenet
av forntida minnen. —
I forna dagar
satt Skalden ofta
vid kunga-bord;
där skummande hornen
gingo kring laget
i kämpa-samkväm.
Vid hans sånger
om segerrik bragd
bröt ljungande mod
in i männers hjärtan;
och mången stod opp
från hårda bänken,
svärjande löfte
om framtida storverk.
Då var ärofull
sångens lön;
och ett konunga-svärd,
från hjältens sida,
var värdig skänk
åt Skalden, vars arm
nog visste det föra,
i forna dagar.
I forna dagar
var Skaldens plats,
ej i gästabud blott,
men i härnad.
Då Kämpen drog ut,
blev ej Skalden kvar.
Då Kämpen drog hem,
kom Skalden och kvad
om ärofull död eller seger.
Då hären på heden
sig lägrat till vila,
väntande slaget
vid gryningens timma,
satt Skalden upp
i den tysta natt,
och med högan röst
kvad förfäders ära.
Sångens makt
tog fatt på hans själ,
och gav honom kraft
att betvinga männer.
Som svärdsegg skarpa
gingo hans ord.
Han grep uti harpan
med väldig hand,
och ljudet trängde
till hjärta och märg,
och tände där eld
och en hjälte-vrede.
Med svärdet tryckt
till klappande bröst,
ligger Kämpen tyst.
Han räknar på stjärnorna
nattens lopp —
än tindra de klart
över fjällets topp;
och ur dalens djup,
ur den stormande fors
tycks fjärran dånet skicka en röst,
som ropar: till Valhall! till Valhall!
Fast månge äro
min levnads dagar:
Jag sett ett släkte
av jorden gå;
Jag sett ett annat
på jorden komma.
Men knappast bevarar
min hågkomst matt,
ifrån barna-år,
ett minne av Sångens
gyldene dagar:
Då ännu stod
i sin forna prakt
Uppsala Tempel.
Där, under valv
av timmerhög skog,
bodde de mäktige
Svitiods Gudar —
Jag såg Konung Inge;
han kom med makt,
och lärde med svärdsegg
Kristen tro,
i min ungdoms-dagar. —
Jag minnes den natt,
då branden bröt ut
utur helgedomen.
Med hiskeligt brak
störte de urgamla
murar ned
uti svalg av lågor.
I luften veno
sällsamma ljud;
och folket, som stod
förstenat av fasa,
hov ett skri:
Nu draga de hädan,
de gamle Gudar!
Då blev jag döpter
i Fyris å,
som välvde röd
utav hedna-blod,
i min ungdoms-dagar.
Åttio år
har jag väntat se’n.
Men de komma ej åter,
de gamle Gudar.
Därföre måste jag
gå till dem.
Och de Kristnas Fader,
som jag bekänt,
Han är rik och mild:
Hans hämnd skall ej söka
en ringa man,
som vid gravens brädd
stammar en bön
åt förgätna Gudar —
Han skall ej vredgas,
om Skalden förskjuter
himmelens glans,
för att, i nattens,
gråa djup
sitta med kämpar
i Odens sal,
och sjunga sin sång
med Brage den gamle.
I salen hörs ett harmfullt sorl kring borden,
Och upp står Konungen med häftigt mod.
»Din sång jag löna vill, och för de orden,
Din hednahund, du pliktar med ditt blod!«
Den gamla satt med pannan böjd mot jorden.
Han famnar harpan, som för honom stod.
Han svarar ej — han ej ur stället rymmer;
Ty dödens skugga re’n hans öga skymmer.
Men hastigt grep hans hand i harpans strängar —
De darrade med gäll och ljuvlig klang.
Det är hans själ, som sig med ljudet mängar,
Då fri den sig ur kroppens bojor svang:
Och stundom ännu, uppå våra ängar,
Man hör i kvällens timma denna klang:
Då viska barnen tyst — och fly till sängen —
»Den siste Skalden vandrar över ängen.«