Aldrig en Iris på dessa bleka fält,
Minsta blomma plockat
Til vällukt i sin herdes Tält,
Och dessa Löfträn vid dagens ljufa rand
Aldrig foglen lockat
Til Floras fest från Mälarns strand;
Aldrig hördes Lärkan nånsin spela
För at Turturdufvans qval fördela,
Som i ro :||:
Midt bland dödens pilar bygt sitt bo.
Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn!
Svarta Kors och Grafvar
Fördunkla Templets topp i skyn;
Än på en Planka än på en Marmorsten
Kringlor, Hjul och Glafvar
Bepryda våra fäders ben;
Trädens glesa stammar sorgligt hasta
At de gula löfven kring sig kasta;
Minsta blad :||:
Döljer i sitt skygd en hvilostad.
Templet det hvilar uppå en sandig mo:
Innom gyldne galler
Förnäma skuggor sammanbo.
Hjertat til rysning och örat til en harm
Ned från Jofur faller
Et tordöns brak, vid klockors larm.
I det djup Cyclopen viggen svaftar
Har han en gång störtat Templets gastar;
Nu dess pragt :||:
Morgonrodnans afbild sammanbragt.
Blunda och sucka, vrid dina händer hop;
Här står Bomans Kista
Bland Gråterskor med glas och stop;
Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig,
Och vil liksom brista
I tårars öfverflöd för dig,
Hon är Enka til den tappre Bussen,
Men de andra äro, hela skjussen,
Mångelskor, :||:
Hemma båd’ på Söder och på Norr.
Kom låt oss sjunga hvar en sin Sorgepsalm;
Movitz, om du orkar,
Förskingra hjertats ångst och qvalm;
Knäpp på din harpa för denna Bomans Mor,
Som sitt öga torkar,
Och dammar sina svarta skor.
Nej, stick up Buteljen; bjud vår Qvinna.
Skål Madam! Ödmjuka tjenarinna!
Slå i mer. :||:
Ach min Boman! jag dig aldrig ser.
Tack du min Boman, tack för hvar enda dag,
Båd då du mig klappa
Och du svor med hugg och slag!
Nå, denna Hatten min Solhatt blifva skall;
Denna Gardes-kappa
Blir min Mantille i alla fall.
Bomans Enka, håll nu opp at gråta.
Låt nu Movitz ljufva Harpa låta.
Glöm ditt qval, :||:
I en fållbänk välj en ny Corporal.