Herr Sten, den unge Sture,
han stridde i Duvnäs skog.
Och om mig så vingar bure,
jag vet, vart jag flöge nog:
”I ärliga Dalabönder!
Slån sköldar’ och hjälmar sönder!
Vi frukta för ingen, vi.
Jag ser i min skara mången,
som kämpar för första gången,
men riddare kan han bli!”
Herr Sten, den tappre Sture,
höll slag vid Brännkyrka by.
Och om mig så vingar bure,
dit ville väl nu jag fly:
”Här gäller stå eller falla,
vem är mig en man för alla
och bär vår fana i dag?”
Då trädde där fram gullhårig
en yngling, en tjugoårig,
och svarade: ”Det gör jag!”
Herr Sten, den trogne Sture,
han föll vid Åsunda sjö.
Och om mig så vingar bure,
nu flöge jag dit att dö.
När slagen han låg på båren,
och yrsnön lekte i såren,
de sina han blitt såg an:
”Vi bleknen I, män, för döden? —
Friskt mod! Ty när störst är nöden,
nog finner väl Gud sin man!”