På Stadens stora torg man redan plantadt skådar,
Det grymma strids-baner, som krigets faror bådar.
Den spände trummans larm et ovant buller gör,
Och folkets skri och gny man allestädes hör.
De gamle Rådmän re’n i tunga vapen blänka,
De glömma sina år och blott på staden tänka:
Och re’n den raska hop som kännes af sit mod,
Som ungdom krafter gedt och mera hetsig blod,
Församlad, väpnad är, och tyckes blott begära
At slåss för Stadens värn, och dö för Edboms ära.
Men Hielten medlertid lagt fredens mantel ner,
Hans höga hatt, hans påk, alt krigets tecken ger.
En lurfvig, hvit peruk hans breda panna pryder,
Som Edboms värdighet med hundra lockar tyder:
Et konstladt bockeragg tycks liksom yfva sig,
At svepa in et vett, som styr i fred och krig.
Hölgd af en mörkblå råck, som siuttonhundra fyra
Blef åt hans farfar giord då han Borås feck styra,
Han vid sin fasta länd en forntids värja drar,
Tre tum är klingans bredd, tre böglar fästet har;
Och fast en åldrig råst den fästat i sin skida,
Den örlogs märke är och pryder hieltens sida.
Hans maka, täck och ung, som nyss en helgad knut
Vid hieltens öde fäst, ser nu så dierft beslut.
Hon häftigt i sin famn den rörde Edbom sluter,
Och öfver hans peruk hon fina tårar giuter.
Du grymme, ropte hon, hvad är som tvingar dig
At öfverge Borås, din kärleks-eld och mig?
Ack! låt ej villa dig af fåfäng lust til ära,
Förnämst uti vår stad, hvad kan du mer begära?
Du knapt uppå vårt torg en myndig fot har satt,
Så böjs hvarenda rygg, så lyfts hvarenda hatt.
Om du af Segren fölgd slår Håffmans skara neder,
Blir du ej större man, ell’ niuter mera heder.
Ack! välj en Höfvidsman, men styr ej sielf vårt krig,
Din Lagbok och din Fru bli ursäkt nog för dig.
Nils Grofsmed – – – kan ej han från faran dig förlossa,
Hans rygg tycks vara giord at alla påkar trossa,
Han är en pröfvad buss i slagsmål och i rus,
Han barn och hustru slår och dundrar i sit hus,
Han plär med lejon-röst om sina dater ryta;
Låt honom Höfding bli, låt honom spetsen bryta.
Men ack! din tystnad rår – – du delar ej mit qual,
Du släpper ej din påk, och rörs ej af mit tal.
Välan – – – om ödet dömt at jag dig så skal mista,
Så skal den samma stund för mig ock bli den sista.
Uti des öma famn än Edbom sluten var,
Och hennes tårar be då munnen tystnat har.
Nu svider hieltens bröst, det känner dubbel plåga,
Det röres af sin pligt, och af sin kärleks-låga.
De dagar ömsom bli et ämne för hans knot
Då han blef gift, ell’ då, han syslan tog emot.
Af tankar och förslag han sänks som i en dvala,
Men äran segrar sist och Edbom börjar tala:
Din kärlek städse är uti mit hierta fäst,
Och näst til mit Borås så älskar jag dig mäst;
Men när med hand och svärd jag kan des frägd befästa,
Hvad gäller enskilt väl mot hela stadens bästa?
Din röst med ärans röst bör häldre blanda sig:
Ack! lät mig värdig bli mit kall, min stad och dig.
Tro aldrig det at Nils en krigshär kan regera;
Det är ej smeders lott at Rådmän commendera.
Bland sina skrämda barn han äga må gehör,
Men at bland Rådmäns hop sig skicka som sig bör,
Därtil vil mera vett – – – men trumman åter skallar,
Som mig utur din famn til strid och seger kallar.
Tag mod, misströsta ej! .. det lykligt tecken är,
När för sit fosterland man sina vapen bär.
Farväl – – – hon svimmar af, och dagens stråle släckes
För hennes matta syn som af et måln betäckes,
Mot hieltens qualde bröst des hufvud lutas ner:
Han giuter tårar ut, men kan ej göra mer.
Så kunna stormars ras väl löf af eken föra,
Men stammen rotad står: den mägta de ej röra.
Från detta ömhets prof har Edbom slitit sig:
Til torget skyndar han der alting andas krig.
Hans Här med muntra rop sin raske höfding hälsar.
Hur mången reslig buss! hvad mängd af vrängda pälsar?
Karpusers svarta måln af hielmar likhet har,
I smärre striders dust et miukt men godt försvar.
Af påkars täta skog bortskymmes nästan dagen,
Trumpeten blåser larm och fanan är utslagen.
Som bäcken sorlar fram och många bugter gör,
För’n han i hafvets sköt sit friska vatten för:
Så gå Boråsren ut at bardalekar yrka:
I hiertan ha de mod, i händren ha de styrka.
De likna Grekers Här vid Xanthi diupa flod,
Fast sämre i gevär, dock större uti mod.
Ur Stadens hvälfda port de stolta skaror stöta,
Och snart de Håffmans Här på öpna fälten möta:
Den grymma härens sorl, des vapnebrak och larm,
Tycks reta himlens blixt och trossa Edboms arm.
Kring Stadens stängda krets sig vida åkrar sträcka
Där Ceres, krönt med ax, plär sina gåfvor räcka:
Hon mild mot sina barn, en idoghet begär,
Som lika med des skatt för menskan gagnlig är.
Af plogens skarpa bil uprifs en bördig mylla,
Där skiördens ämne göms som snart skal rymden fylla,
Då af et liusgrönt haf sin fägnad ögat får,
Som uti långa svall för vädrets fläcktar går.
Af gula fästen sist de glada slätter höljas,
Då idoghetens spår af vinst och nöjen följas.
I rika åkerfält hur nögd jag ofta sedt,
Det skiftande behag naturens hand er gedt!
Men grymhet! raseri! en väpnad mängd sig breder
På dessa slätter ut och grödan trampas neder:
Den vreda hagel-skur, som vädrets ilning för,
Ej mer en härjad jord, med strida fall, förstör
Än menskors öfverdåd. Uppå det fält dem föder
De rusa fram, hvarthän? at mörda sina bröder.
Krigs-Guden ur et måln sin första framgång ser,
Som ny förhoppning strax och nya anslag ger.
En mörk och öde ort den norre Polen stänger
Med frusna böljor in, dit aldrig solen tränger:
Men der en ständig natt ger ständig vinter hand,
Som lagt en kraftlös jord i sina isars band.
Hit Gudars öfvermagt har Raseriet drifvit,
Och under fiällets brandt sit mörka fängsel gifvit.
I starka fiättrar läst här Trollet nedbögt är
Uppå en blodig bädd af brutne strids-gevär.
I ögon och i bröst en magtlös ilska brinner,
Det är ej blod, men eld som i des ådror rinner.
Des kedjor knaka jämt. Med skarp och fraggig tand
Än sargar det sig sielf, än tär det sina band.
Til denna fasans ort sig Krigets Gud begifver:
En blixt kring vapnen går och kulan uplyst blifver.
Strax Trollet ger et skrän när stålets glans det ser,
Och berget återskall ur håla klyftor ger.
Mars med en bortvänd syn sit tal til Trollet vänder:
Jag löser dina band och til Borås dig sänder,
Sprid ut dit svarta gift kring hela Håffmans här,
Fyll up hvart enda bröst; det min befalning är.
Strax kedjan lossad blir. På sina svarta vingar
Far Trollet ut med brak och sig i luften svingar.
Liksom en vild orcan som fängslet brutit har,
Med ilar, storm och gny ur bergets hålor far.
Härvid Olympens Drott en blick til jorden sänkte,
Som genomträngde alt och såg hvad menskor tänkte.
Hvad dierf! hvad ohörd sak! han Wester-Göthland fann
Som, uprest mot sig sielf, af krigets lågor brann.
Mot sin, mot ödets lag! Förbittrad Mars han sporde:
Hur han et sådant larm på jorden väcka torde?
Om han ej lydnad mer åt Gudars Konung bör,
Som styrer verldens klot, och åskeviggen för?
Förmätne, sade han, du skal til straff besinna,
At ingen droppa blod i detta krig skal rinna.
Då store Slags beröm i marmor grafne stå,
Skal detta blott sit rum bland ränstens-strider få.