Jag siunger om Borås och om den Hieltens ära,
Som efter långt besvär fick segrens lagrar bära:
Som tappert strida lärt, men ej at giuta blod,
Som Håffmans ilska tämt med påk och manna-mod.
Lär, Skald-Gudinna! mig at prisa denna Hielten,
Som rest sin ärestod på de Boråske fälten.
Gif mig den eld, den kraft, som förr Homerus dref,
Då han om Thetis son och Greska fälttog skref.
Det grymma krigets troll var flygtadt ifrån Norden,
Och Freden, Gudars skänk, gaf allmän ro åt jorden;
Då Mars beständigt hätsk, til vapen ständigt bögd,
Fant ämne til sit qual i hela verldens frögd.
Han mörka ögnakast på Svea Rike fälde
Och suckar då han mins des segrar och sit välde.
Han Fredens altar såg uppå sit tempels grus,
Och folket söka pris af slögd och kundskaps lius.
Hvad veklig Guda-magt, så börjar Mars at tala,
Har nu de Svenska söft i så föragtlig dvala?
Til ärans högsta spets de genom mig ha gådt
Och jag igenom dem var hela jordens Drott.
Men som de dristat sig min dyrkan öfvergifva,
Så skal den ro de valt just deras plåga blifva.
I sielfva fredens skygd sku de min vrede se,
Mot deras egen hog sku de mig offer ge.
Om krig med andra folk har grundat deras heder,
Skal inhemskt raseri dem åter störta neder;
Och om de äga quar sit fordna hielte-mod,
Så skal det svalkas nu i egna bröders blod.
Det Svenska Rikets fall skal dubbel ro mig lämna:
Först tändes krigets bloss och sen får jag mig hämna;
Jag redan valt det bröst som lyda vil min lag,
Och jorden skal bli rörd af krigets tordöns slag.
Så snart han detta sagt han i et måln sig kastar
Och i en virfvel-vind til Vester-Götland hastar,
Bland heta ångors qualm han finner Håffman där
Uppå en fugtig ort där Bachi tempel är.
Där bränvin liuflig färg på bleka kinder målar,
Där dusig glädje töms ur diupa, fulla skålar;
Af kannor, krus och glas ses Hieltens ärestod
Och ölet i sit fall bär vittne om hans mod.
Mars i en Ländsmans hamn straxt in i templet stiger:
Hvar bonde blir förskräckt, tar mössan af, ock tiger.
Men Håffmans dierfva bröst så lätt ej skrämas kan:
Du ser så törstig ut, sad han, du hedersman!
Drick, jag betala vil och här din man du finner:
En Länsman nekar ej .. strax öl som bäckar rinner....
At visa kraft och frögd slås skål och bord i kras
Och segren svigtar än emellan bägges glas,
Då Länsman börjar så: Jag ser din eld, din ifver,
Som motstånd bryta kan och segren til dig rifver.
Men säg, skal gnistan bli i ständig aska hölgd?
Och du för verldens syn af låga tak fördölgd?
Kanske du tror dit namn bland stora hieltars finna
Då du kan första plats bland drickes-kämpar vinna,
Men vet til verklig högd är sådant alt ej nog:
På hela ärans väg fins ej en enda krog.
Nej, Håffman fölg mit råd, det grundas på din heder:
Alting uti vårt land bör vändas upp och neder,
Et listigt Herrefolk har styrslen fådt i hand
Och tryckt vår allmänhet med lagars stränga band.
Med slughet vet man lätt at brott på hopen digta;
Vårt enfald är det fel hvarför vi oftast pligta.
Et ord för ro skuld sagt, et öfveriladt slag
Blir straffadt utan nåd, slik hårdhet kallas Lag.
Än mer, et glättigt rus för egna pengar tagit
Blir ofta som et brott för Ting och Domstol dragit.
Gård, äng och egendom, alt blir de storas rof
Och deras öfverflöd upslukar vårt behof.
Ack! när skal lagens tvång och vårt betryck sig sluta?
När skal en hvar sin rätt i jemkadt tilstånd niuta?
Är frihet oss ej skänkt i födsel och natur?
Och vi ta lagar an at sämre bli än diur!
För någras högmod skuld bör tusend stå i fara?
Bör ej et hurtigt folk sin egen styrsel vara?
Vi mådde aldrabäst, man säge hvad man vil,
Om ingen Herre gafs, om ingen Lag vor til.
Det ägnar Håffman dig, at detta onda häfva:
Du aldrig varit van för herre-folk at bäfva:
Sprid falska rygten ut, böj hopens lust til krig!
Upelda deras mod och sielf i spetsen stig!
Din arm skal til vårt värn tyranner nedertrycka
Och våra lyfta dig til heder, glans och lycka.
En brant och sliprig väg går upp til ärans slott.
Men när du äntlig sist en värdig fred har fådt,
Då får du dig helt fritt i lätjans armar sänka
Och skörda segrens lön, och blott på nöjen tänka:
Med Kongens bästa män du tömma får din bål,
Och sielf Landshöfdingen skal dricka då din skål.
Ej pligt, ej Rättens hot sku mer dig quälja kunna!
Grip först til Martis svärd, sen får du Bachi tunna.
Härvid et hastigt sken igenom luften bröt,
Som kring en väpnad Gud i fladdrig eld sig slöt.
Förblindad Håffman föll, då frugtan återgifvit
Et vett, som mäst förquaft af dunsters dimma blifvit.
Gå, ropte Krigets Gud, för ut hvad jag befalt,
Af mig och segren följd kan du förhoppas alt.
Dit bröst bör farans hot mer reta än förfära,
Fulborda på en gång min vilja och din ära.
Han talte och försvann som lätta vädret flyr,
Ell lik en dröm som bort med tysta skuggan skyr.
Förvirrad och bestört, men strax til lydnad färdig,
Beviste Håffman sig så mörka anslag värdig.
Han sina dierfva tal kring hela landet strör,
Hvar dag med nya svek han någon brottslig gör,
Han får de afgrunds-frö som rikens fall plä föda:
Upp bröder! ropte han, det kostar ringa möda
At störta Lagens thron blott på vår feghet bygd,
Och ge åt Frihet lif i våra vapens skygd.
Med mod och rättvis sak kan aldrig framgång tryta,
Men den är värd sit ok som ej det vågar bryta.
Som alla väders våld kan reta hafvets våg,
Så rörs af alla prat det blinda folkets håg.
Lättroget, bullersamt, förfärligt i sin yra
Knapt vet det hvad det vil, at lyda eller styra;
Det ingendera kan. Des styrka i et land
Et farligt vapen ger uti en dristig hand,
När det, i gäsning bragt, fådt Lagens tyglar lämna,
Begår det hundra brott för et som det vil hämna.
En rask och uprett hop snart Håffman kring sig ser:
Naturen som gedt kraft dem också vapen ger;
Från trädens friska stam en hvar sig grenar bryter,
Och skogens gröna pragt i påkar sig förbyter.
En Göthisk klubbehär til örlog rustar sig.
Borås! et måln går upp och stormen hotar dig.
Din pragt, din rikedom tycks nu dit fall bereda,
Men Edbom och dit mod skal dina portar freda.
Borås är vida känt för handel, folk och magt,
Dit munter arbets flit har rika skatter bragt
Fast vilda Ocean des kölar ej få skära,
Och til en uptäkt verld det Svenska jernet bära;
Dock hvilar handlen där på mera stadig fot,
Den räds ej vågens svall, ell vexelcoursens hot.
Man ser ifrån Borås hvart år en idog skara,
Med tusend foror kring i hela Sverje fara,
Som sen ny rikedom med sig tilbaka drar:
Kort sagt, uti Borås vårt land et Tyrus har.
Om det til magters väl och vissa sällhet länder,
At styrslen lämnad är i hieltars vård och händer,
Så fägna dig Borås! du i din Edbom har
I fred din hielp och tröst, i örlog dit försvar.
Liksom en rotfast ek, hvars topp mot skyar räcker,
En hop af späda träd med starka grenar täcker,
Som grönska i des skygd då stormen rasar fram,
Hvars krafter brutne bli mot ekens hårda stam.
Så skyddar Edbom dig och dina handels grenar,
Han mod och rättvis nit i en person förenar;
Han både aln och svärd i sina händer har:
Borås! uti hans hägn du säll och frugtad var.
Men ofta stilla lugn plär åskans ankomst båda.
Man snart uti Borås et dammigt bud får skåda,
Som grant beskrifva vet de Göthers stolta här,
Des upsåt, General, des tåg och krigsgevär.
Strax svarta sorgemåln, Borås! dig öfverhölja
Med ängslan, skräck och qual, som plär med kriget följa:
Madamer, Jungfrur, kring på alla gator gå
Med vidt utrefne hår och sig för bröstet slå.
Til torget samlar sig en blek och rådvill skara,
Som af sit eget sårl förvissas om sin fara.
En del, förtviflad re’n sig stängt i sina hus,
At krossas med Borås och dö uti des grus.
Ur mörka källarhvalf de dålda skatter föras,
Som hvälfvas om hvar an och bort ur staden köras.
Här hörs et blandadt sorl som genom luften går
Då Edbom grunden först til bullret veta får.
Strax denna hielte sig i trängslets vågor kastar,
Han muntrar, hotar, ber och deras frugtan lastar:
Än för en älskad stad han allas ömhet rör,
Än Ärans dyra lag han dem til minnes för.
Han flygtens neslighet och flygtens fara målar:
Den eld, det glada hopp som ur hans ögon strålar,
Hans värdighet, hans dygd, alt kraft och hierta ger
At Edbom snart en här af hieltar kring sig ser.
Som då när vädrens våld fådt böljans frid förstöra
Och tunga vattu-måln kring hela fästet föra
Då ses en blixtfull natt på hafvets utrymd rå
Och vågen fraggig, brant, mot strandens klippor slå;
Men när den blida sol har mörkret undandrifvit
Och brutit målnens vägg, och lius åt luften gifvit,
Då sagtar böljan sig, då fängslas vädrens magt
Och himlen speglar sig i vatnets lugna pragt.