Jag vid min harpa sjunga vill
En melankolisk sång,
Ty sömnen från mitt öga flytt,
Och natten är så lång.
Och lifvet tungt och ledsamt är,
Min vandring är så svår:
Ty jag har varit blind och lam
I många Herrans år.
Och den som var mitt enda stöd,
Som var min ålders hopp,
Som delade med mig sitt bröd,
Tog Herren till sig opp.
Det var en dotter huld och skön,
Som vid min sida gick,
Mig ledde med sin trogna hand,
Och värmde med sin blick.
Och när jag ledsen var och gret,
Så tröstade hon mig;
Och när jag bad, så bad hon med,
Och bad för mig och sig.
När natten kom, jag slumrade
På hennes mjuka arm,
Mitt trötta hufvud hvilade
På hennes hulda barm.
Och när en christlig vandringsman
På denna vägen var,
Så gaf han mer för Emmas skull
Åt hennes gamla far.
En dag med harpan i min hand
Jag vid en landsväg satt;
Jag spelte och hon sjöng — men ack!
Dess ton han blef så matt. —
«Hur mår min Emma? ropte jag,
Jag känner ej din röst:
Ditt hjerta slår så tungt och hårdt
Emot din faders bröst.»
«Och dina tårar falla ned
Så heta på min barm:
Om du är trött, så hvila dig
En stund uppå min arm.»
Så sade jag, och gret så ömt
Och väntade på svar;
Men då hon teg, så trodde jag
Att ren hon sömnad var.
Jag satt så tyst och tordes ej
Det minsta röra mig
Och hviskade: sof sött mitt barn,
Jag skall ej störa dig!
Der satt jag tyst den långa dag
Och väntade så ömt,
Och tänkte, då hon vaknade,
Få höra hvad hon drömt.
Det blef så kallt mot aftonen,
Men Emma sof ändå:
Jag rörde sakta hennes arm:
Kom Emma, låt oss gå!
Men ack! dess arm han var så stel,
Och hennes hand så kall,
Och hennes hjerta stilla stod,
Och hennes dag var all.
Jag skrek: o ve mig, arme man!
Min dotter är då död!
Och jag är blind och kan ej gå,
Förutan hennes stöd!
O Emma! Emma! o mitt barn,
Hur näns du lemna mig
Allena i den vida verld?
Allena utan dig?
Och kölden blef så bittert sträng,
Och stormen ökte sig,
Och jag, jag hade ingen mer
Som brydde sig om mig.
Der stod jag arme blinde man,
En gammal tröstlös far,
Och talade min dotter till,
Men fick ej något svar.
Der stod jag, darrande af köld,
Med harpan i min hand,
Vid sidan af min dotters lik,
Uti ett okändt land.