Ille terrarum mihi præter omnes
Angulus ridet.
Horatius.
Angulus ridet.
Horatius.
Jag satt en qväll på vårens blomstersängar,
Der bäcken fram i tusen bugter sprang,
Mitt öra slog en underbarlig klang,
En lindrig flägt berörde lyrans strängar,
Och skogens suck, och forssens djerfva språng
Var längtan, kärlek, poesi och sång,
Och herdeflickan, lärkan, näktergalen
Besjöngo samma thema ner i dalen.
Det var en nordisk qväll; och sommarvarm
Låg jorden, lik en ros, vid Skaparns barm,
Så skön, så salig, som i vigselstunden
En brud, då Junisolens fulla ljus
Från fästet strömmar, och i kärleksrus
Hvar fogel sjunger i den stilla lunden. —
Som örnen gungar i den höga skyn
På spända vingar och med bländad syn,
Min ande flög kring hafvens rund och jorden,
Till Söderns himlastreck från frusna Norden;
Han flög — och månget härligt landskap gick
I yppig sommarglans förbi hans blick,
Dock vände han med stilla vemod åter
Till Thules skog och berg, der Minnet gråter,
Som engeln lutad mot en sarkofag,
Ett hädangånget folk och forntidsdag.
När solens skifva brann på skogens toppar
Vid jordens aftonsång, de fulla knoppar
Som ax af guld och drypande af dagg
Från grenen hängde, rosen utan tagg
Sitt öga slöt; när skuggorna förlängdes
I dalens famn — — en blixt hans öga slår
Vid forntids och vid framtids port han står
I siarstunden. Tusen bilder trängdes
Omkring den djerfve i fantastisk ring,
Med tjusta ögon såg han sig omkring,
Och, svängande den höga runestafven,
Hänsofna skuggor manade ur grafven.
Då drogo Diktens genier gladt åstad
Till sångens spegelkälla. Och jag qvad:
Du är mig kär, du norra polens brud,
Mitt fosterland! med dina sagoljud!
Der stormen djupt bland afgrundsklyfter hviner,
Och ödlan solar sig på grå ruiner.
Om Asa-stammens djerfva kämpe-hof
Den dunkla mythen sjunger der, om Oden,
Och Strömkarln spelar i den blanka floden
I nattens djupa frid till forntids lof.
Jag älskar dina stormbebodda hällar,
Som bada skäggig barm i molnens våg,
Och mången gång betagen upp jag såg,
Mot dessa skogbevuxna stela fjellar,
Der norrskensstrimman blodig, underbar,
På snöbeslöjad ättestupa skiner,
Der tanken hisnar, vinden frusen hviner
Och månen blek bland silfverskyar far.
Och dina skogar — hvilka kämpehärar!
O Thule, mina fäders land! och hur’
Du bländar med en vild och stor natur,
Som fängslar, och på samma gång förfärar!
Af Oceanens skumbekrönta våg
Din gamla väderbitna sida svalkas,
Och kring din kind den muntra nordan skalkas
Och blåser kraft i arm och mod i håg.
Giganter hopade de gråa fjellen,
Der solen hvilar sig en stund om qvällen,
Och ställde dem med hjelmarne i brand
Att vaka kring de fria männens land.
De vakat länge: sekler hafva runnit
I tidens flod, och mången vakteld brunnit
Från spets till spets: se dit! de stå der än
Och känna fält och dal så väl igen.
Med mossigt stift har tiden länge skrifvit
Sin runeskrift på dem, men de förblifvit
Och växa långsamt upp till jättehus,
Som först med jordens grund slå ned i grus.
Fast slägte efter slägte länge gått
Att gästa i de blåa stjernesalar,
Mitt fosterland! med dina berg och dalar
Du står ännu som du i sekler stått;
Ej darrar du, om stridens löpeld ilar,
Och räds ej örnens blick, som kring dig smilar,
Hvad! Thule darra! ha, ett svärdshugg är
För hennes söner lika hvar och när.
Må våldets lejda skaror fritt dig hota,
De irra sig, ej faller du till fota,
Om dina gamla svärd ha rostig färg,
Välan, hugg nya upp ur egna berg!
Glöm ej din fordna, din besjungna ära,
Än kan du dödens blixt och kyller bära,
Om krigets ljungeld blixtrar från en verld,
Grip stadigt om ditt ärfda Tirfingssvärd!
En orons ande går igenom tiden,
Ve den, som icke är beredd till striden! —
Så sof, tills hanen gal, på fredlig bädd
Och hämta styrka, sof — men vapenklädd!
När krigets orgel brusar öfver landen,
Gif akt! ett echo till den norra stranden
Med styrka tränger, tidens vingar slå,
Vak upp, du Götha Lejon! res dig då
Med samlad styrka, vet, att tiden stundar,
Då blott den fege än för blixten blundar,
Träd in i ledet, kämpa segervan,
Bland stridens åskor mata sångens svan!
Tyrtei-tungor gjuta eld i svärden,
Och bredd i bredd de underkufva verlden.
Det var en Tid, då äfven Thule vägde
Med mägtig tyngd i politikens skål;
Det var en tid, då Thules söner egde
På Europas skådeban’ en röl;
Den är ej mer: de stora stjernor brunnit
Omkring den gamla Kungaspiran ut,
Ett liknöjdt slägte sett de gamlas slut,
Och fädrens dygd ur våra bröst försvunnit,
Men slocknar långsamt. Det är skönt ändå
Att vända tankens druckna öga på
En tid, som har sitt monument i — sagan;
Vik hädan, vemod! bort, du veka klagan!
Begynnen eder välbekanta gång
I Digtarns bröst, men ej uti hans sång!
Det var ej Svenskens sed, att qvinnligt ropa
På hjelp; ty blödde och hans bröst — nåväl,
Han alla kraftens källor i sin själ
Med jättestyrka pressade tillhopa,
En segerglad gestalt bland ljungelds hot,
Och faran sjönk förintad till hans fot.
Välan! från dagens bittra meningsstrider,
Som fläcka häfden, hvässa aggets dolk,
Vi vände oss emot ett annat folk
Med andra tänkesätt i andra tider,
Som först på våra kullar växer opp
Och ledd af mogen sans, af häfdens fackla
På fädrens grafvar svär, att aldrig vackla
I strid för Ljus och Rätt. Se der vårt hopp!
Om molnen hopa sig — hvadmer! der blommar
Vid Sveas knän en hoppets rosengrupp,
Med friska telningar den skjuter upp
Och röjer löftet om en bättre sommar.
Svik ej ditt löfte, ädla ungdom! gå
Och verka för ditt land; ty vet, du träder
På helig mark, der stormen frihet qväder,
Och höga skuggor vid din sida stå
Och mana dig till kamp för fosterjorden.
När väktarropet kring Europa går,
Och stridens Eris sina vingar slår,
Din lösen vare: Friheten och Norden!
De äro fosterbröder dessa två,
Och samma blåa himmel sett uppå
Hur’ längst försvundna sekler virat banden
Kring frihetsträdet och kring Nordanlanden. —
Men om du ej på krigets svedda fält
Slår upp ditt stolta vapenprydda tält
Ibland ruiner, som till jorden brinna,
Sök upp en annan, härligare strid
För ljus i själen och i hjertat frid,
O! mången seger har du der att vinna!
Tag forskningsfacklan, tänd den gyldne flamman
Och res åt Vetenskap en ärestod!
På detta stridsfält spilles icke blod
Och staters grundval störtar icke samman;
Men ärofull är segern, den förblifver,
Då tiden krigets segerfester rifver
Med skonlös hand från häfdens nötta blad
Och har ej åt dess hjeltar ens en rad.
Ej länge lefver blixten ifrån svärden,
Kanonens ljungeld ses ej fjerran från,
För stunden skakas luften af dess dån;
Men snillets flamma bryter öfver verlden,
Som sången af en enslig näktergal
Kring fälten irrar och kring sjö och dal.
Om då en dag din frihetssol går neder,
Ditt land slafvinnans dok kring skuldran breder ...
Må våldet trycka dig mot blodig famn!
Du har gjort nog — förevigat ditt namn!
Kom hit du fremling från det glada Söder,
Der drufvan mognar, och citronen glöder
Der hvarje fogel ömt melodiskt slår,
Och rosen blommar i en evig vår,
Der vestan lekande kring häcken svingar,
Och näktergalns och vignerolans sång
Dör bort i milda harmoniers gång,
Och lifvet sväfvar fram på fjärilsvingar,
Der himladomen leende och blå
Sig öfver rika Majfält mägtigt hvälfver,
Olivens löf för vinden sagta skälfver,
Och ljumma böljor tyst mot stranden gå,
Der solen mellan middagsskyars lågor
Omgjuter med sin gloria drufvans gull,
Som hänger rodnande, af flammor full,
Der sjelfva bergen andas eld och lågor,
Naturen spritter utaf fröjd och lif
Och odlarn säger till sin åker: gif!
Der ingen vinter härjar fältens sommar
Och menniskan med rosens fägring blommar,
Och sjelf naturen är en klangfull sång,
Der allt är bild och välljud på en gång.
Kom hit från Romas underbara jord,
Der solen på en fornverlds spillror skiner,
Och lagern står i blomma bland ruiner,
O! ila hit till hafombrusad Nord!
Och öfvergif Hesperiens gyldne frukter
Och flyg från Tiberflodens gula våg,
Från drufbekrönta kullar; vänd din håg
Till Mälarns tusen spegelklara bugter,
Der svanen simmar kring den krökta strand,
Och silfverbjörken lutar öfver vågen,
Och solens eldkolonn från himlabågen
Försätter vattenspegeln sjelf i brand;
I ekens gamla krona foglar sjunga,
Och gula skördar öfver fälten gunga.
Väl stå, då Thules blomsterpragt förgår,
Ditt hemlands kullar än i doftrik vår,
Och öfver verlden deras rygte ilar —
Men ormen under blomstrens skugga hvilar.
Nej, lemna dina mandel-lunders sal
Och kom till Thules klippbesådda dal,
Stig upp en afton på de branta fjällen,
På hvilkas tinnar bor en evig snö,
Med häpnad ser du dagens Konung dö
Och sjunka blodröd ned i vinterqvällen;
En sällsam känsla griper dig: du står
Ej i ditt Sydlands glada, rika vår,
Men ej ett ljud på Nordens klippor talar
Om Ausoniens rankbehängda dalar;
Det är så tyst, du hör ditt hjerta slå,
Du ser din ringhet, men är stolt ändå.
Der himlens vind fritt kring din tinning rasar,
Och intet buller nejdens tystnad stör,
Och kölden rim i dina lockar strör —
Der är ej rum för Söderns drufvoklasar;
En högre eld dig fattar, och du ser
Med andra ögon öfver jorden ner.
Än vandrar du bland molnens purpurbäddar,
Och än vid ättestupans hala bräddar,
Och ser lavinens fall från skyhögt fjell,
Och forssens djerfva språng från häll till häll.
Här bor det stora blott och underbara,
Och hvarje fotsteg manar här om fara,
Här tonar stormens sång, och ingen röst
En hemsjuk ande väcker i ditt bröst.
Säg, fremling från en annan tragt af jorden,
Ditt land är skönt — men skönare är Norden?
När lärkan återvänder hit från Söder,
Och vårens ljumma sol på fästet glöder,
Följ med häråt, du Söderländnings son!
Från bergen störta forssar ned med dån
Utöfver brådjup; glittrande i solen
Från kant till kant de springa, i sitt fall
De rycka med sig gran och björk och tall
Och rista fjellet sjelft på herrskarstolen;
I den till hälften smälta drifvan står
En enslig sippa, skälfvande af kölden,
Och solen lyfter isbelagda skölden
Från jordens barm, och böljan lossad går
Kring stranden raglande, och tjädern spelar
Om fröjd och kärlek på en knoppad gren,
Och svanen gungar i en vik allen
Emellan tvänne himlahvalf, och delar
Med sträckta vingar luftens bundna våg,
Och foglaskaror i ett ordnadt tåg
Med längtan draga, sjungande i qvällen,
Från fjerran länder till de gamla ställen.
Se, fremling! detta kallar Nordbon skönt,
Hans hjerta hänger fast vid fosterjorden
Så troget som ett norrsken öfver Norden.
Hvad ängar, doppade i saftigt grönt,
Med blomster gula, violetta, röda,
Och denna klara himmel, mängd af ljus,
Och blåklintssaft, der verldarne med brus
I kretslopp svänga, och som solar glöda;
Men då naturen i din hembygd står
I högtidskläder jämt och ler och skalkas,
Då inga isberg dessa stränder nalkas,
Och Lago Maggiore evigt går
Med frigjord fot; då sofver stundom jorden
Uti den höga, snöomgjutna Norden
Sin vintersömn; men se, han tinar upp
Och fäster vid sin värmda barm en grupp
Af rosenknoppar svällande och sköna,
Och fält och lunder blifva åter gröna,
Naturen vaknar i föryngradt skick,
Med himlafägring och med mornad blick,
Men allvar ligger än uppå dess panna,
Som skuggan ligger på en älsklig dal.
I drömmar snärjd en enslig näktergal
Med toner lockar bäckarne att stanna,
Och skogen nickar lyst åt fogeln: kom!
Den har så mycket att förtälja om.
Säg, fremling från en annan tragt af jorden,
Ditt land är skönt — men skönare är Norden?
Vänd taflan åter om, och du skall röna
Det enkla med det lysande och sköna
Förtroligt paradt. Stjernan stiger fram
På furuskogens dunkelgröna kam;
Kom nu och se en sommarnatt i Norden!
En prägtig jubelsång är hela jorden,
En helig hymn från verldars krets till Gud,
Och vestanflägten bär de klara ljud
Till högre rymder upp, till ljusets källa,
Der evig skönhet ses ur djupet välla,
Och der de höga andar bada i
Ett haf af tjusning och af harmoni;
En sagta hviskning flyger mellan träden
Så tyst, som silfverbäckens lätta språng,
Så djup, som Bardens dofva midnattssång,
Och sorgligt mild, som svanens sista qväden;
Och porlande går källans åder opp
Ur klippans hårda barm med stilla lopp,
Och Nordens stjerna från det blåa höga
I ljusa bubblor speglar huldt sitt öga,
Och vid dess rand från lätta aftonmoln
Slå daggjuveler ned i blomsterskåln;
Och trasten vaken än i lunden sitter,
När natten redan tystat lärkans qvitter,
Af längtan gripen han melodiskt slår
Och svar af klyftans trogna echo får;
Och blåa böljan, trött af långa färden
Kring smala sunden och kring vida fjärden,
Har gått till ro, ej krusad af en flägt,
För att stå upp vid dagens första väkt
Och åter glittrande kring stranden ila
Och bada solens strålar utan hvila;
Kring hvarje månljus ö och stålblå vik,
På liljor och på Neckens rosor rik,
Ur våta djupet sköna hafsmör blicka
Och blyga ögonkast kring nejden skicka
Och hand i hand, som blommor i en krans,
De börja svinga om i luftig dans;
Och Necken, vågens Kung, på harpan slår,
Och tonerna, som lockas ut från strängen,
Harmoniskt klinga öfver gröna ängen,
Som tjusande i yppig fägring står.
Hvad mystiskt dunkel hvilar öfver jorden!
Hvad blomsterdoft i lund, i dal, på höjd!
Naturen har sin Eleusinska fröjd,
Och tusen trollgestalter sätta orden
Till offersången; sagans foglar slå,
Och nejden lyssnar undrande derpå.
Säg, fremling från en annan tragt af jorden,
Ditt land är skönt — men skönare är Norden?
Carl Vilh. Aug. Strandberg.