Herrar Originalerne
Skalde-Bref til Rosalie.
Skalde-Bref til Rosalie.
Nej aldrig, aldrig uti vredesmod
jag sagt, min Rosalie, at Du var löjlig:
bevare himlen mig för så ond blod!
Nej, jag var glad — men lögnen mig omöjlig.
Jag målade ju Dig som Eva skön
och meteorisk fladdrig som dit Kön —
O säg ej at jag ej dit värde fattar:
Man älskar, ofta, nog den man beskrattar.
Men — hämd begär Du. Ach! betänk för Dig
hvad qval jag fordom led, hvad dödlig smärta:
änn’ detta blickande försmälter mig,
änn’ detta leende — nej, intet krig!
hur värnlös är ej den, som har et hjerta!
Men se, Du skall bli hämnad; hör min bön —
Du vet hur ljuft at hviska och förtala —
Kom, följ och hör mig; at din själ hugsvala
jag gör en hecatomb utaf mitt Kön.
Mit Kön, som Du väl vet, är dit Köns herre,
(och rätt är det: det syns på vår gestalt,
det hörs utaf vår ton, det röjs i alt);
Men mycket roligt är det ej, dess värre!
och det är Dit. Det har små nätta Fel —
mit, stora stolta Laster på sin del;
den Bok som blir Satir mot dit — den blifver
mot mit en Philippique af dygdig ifver.
Se där til et System en basis lagd
så klar och grundelig, som mången annan.
Du småler: Ja; men mit Kön rynkar pannan:
Gud afvände från mig all hjelte-bragd!
Det är i ödmjukhet Odödligheten,
förutan Död, som sökes af Poeten.
Men jag är rättvis. Se, bland Lasters mängd
som utgör kroppen af vårt skuld-register,
rätt mången Löjlighet, och rätt befängd,
står fram, som en Briljant bland Amethister.
Du frågar hvilken Yngling nalkas här
så nätt, så cirklad, i en atmosfer
af balsameradt Vatten och Pomada?
Hvad? känner Du ej Don de Bella-Vada,
som, utan dygder af en manlig Själ
och utan gåfvor som från Snille flyta,
beslöt at odla desto mer sin yta,
och pladdra Franska, illa eller väl.
Se hur han hvinar fram, liksom et väder,
med gransynt aktning på sig sjelf likväl;
Se hur han blickar uppå andra stjäl
at mönstra skärningen af deras kläder;
Se denna hy så fin, så röd och hvit
som någon Glädje-Nymphs i grädda badad,
måhända vårdad med en lika flit,
och ej af vinden, ej af strålen skadad;
Se detta hår, som til hans samvets-tröst
den första Hårfriseurn i Stockholm krular;
Se denna hvita tand-rad; Hör den röst,
som undan den, lik västanflägten, susar,
En hälft af dagen han sin prydning skött,
och, lika narr i hamn och när han seglar,
den andra hälften på Besök förnött
hos alla Förmak, där han funnit speglar;
sett mycket menniskor, men sig än mer;
på många Arior gnolat rätt sensibelt;
och hundra gånger sagt: ”Pardon, jag ber”,
och vrängt behandlat orden Skönt — Horrible
Divint — Rousseau — Furieusement — Risibelt.
Säg, har Du sett en slik i dina dar?
Han är ju rolig nog, at vara Karl?
Men se hur tappert sig i stöflar svänger
et mer betydande Original.
Han har moustacher som en Cannibal;
hans namn, och bandet som kring skuldran hänger,
alt — undantagande hans dagars tal —
bevittnar at han är en General.
Som öfvermage än vid sista fejden,
han aldrig öfva fått sit hjeltemod;
men tapper skall han vara, och af ädelt blod —
och under Fredstid mister ingen frägden.
De fem år han var Subaltern, han var
den snällaste i hela Regementet
at med sin rotting smörja på sin karl,
at gå på vakt, beröka Reglementet —
och därför dömer han i denna stund
med djerfhet nog, och säkert på god grund,
de benigaste casus i Tactiken
alt ifrån Stambul intil Finska Viken.
Man läser ofta djuphet i hans Min;
rätt ofta hörs han säga: om Jag rådde —
och det var han, som rigtigt förespådde
at Bounaparte aldrig kom til Wien:
Som Cæsar modig är han, och som Cæsar fin.
Men hålt! Se där i dörren sammanstöta
Marquis de la Fumée och Monsieur Or.
När slika Högheter hvarannan möta,
hvem menar Du väl först ur vägen går? —
Den största Narrn — Rätt väl; men hvem af dessa
har flera narr-hår på sin hårda hjessa?
Den enas anspråk byggs på börd och rang;
Den andras åter på Metallens klang;
Den ena tar til vittne på sit värde
et Stam-Träd, väl bestyrkt utaf de Lärde:
ehur förtorkadt i sin sista gren,
det var dock frodigt under Saint-Louis re’n;
Den andra, lika tom på Dygd i hogen,
beropar sig uppå betyg från Vågen,
och på roulerande — millioner, minst,
af andras mistningar och egen vinst.
Hvem bör gå främst af dessa? — Låt oss lotta,
jag vet ej bättre. Men se, bägge måtta
at slippa genom dörren på en gång —
Ha! den var rättvis, den var ej för trång.
Ni också kan en verldslig Själ förlusta. —
Ach, Rosalie, se här en Andlig Man:
han är ej sämre än de andra, han.
Han är visst ej en Man för denna verlden;
i predikstoln han ryter emot Flärden,
mot Svalg och Dryckenskap, mot Yppighet,
och denna tidens Onda: Tankfrihet.
Men Herr Abbén vid bålen eller kannan,
ach! det är strax en menniska helt annan,
så from, så törstig som en Syndare,
och qvick ur Bibeln som en vrång Athé.
Dock står han starkt i gunst hos Menigheten,
dels för Peruken, dels för Bisterheten;
och det gör hvar Abbé, om han är klok —
För öfrigt nämns han Autor til en Bok,
som af en tjock polemisk lärdom gäste,
men mellan Autorn och en kramar-bod
ej någon dödlig, mer än Sättarn, läste —
och Fader Abbas sjelf ej väl förstod.
Den kloke La Fontaine, i Fabel-Boken
berättar roligt om den gamla Token
som, uppå något Torg i verlden, böd
til salu Visheten, för en bit bröd;
och denna Vara, starkt begärd af mängden,
var blott en Mässingstråd, en famn i längden.
Symbolens andemening djupsint var
och gjorde heder åt en Tok til åren:
”O Menskja! laga at du altid har
”tre goda alnar mellan dig och Dåren.”
Men denna Sedolära, Rosalie,
är den ej lik all annan theori,
som pröfvas sann i Lärda Republiken,
men har sin svårighet uti practiken?
Det är ej nog at Löjligheten går
i vissa Stånds och vissa Åldrars spår;
Du vände dig åt höger eller vänster
och rättfram, bakfram, och tvärtom igen —
förgäfves! Öfveralt Du möter den,
ja ock hos Män af Snille och Förtjenster.
Hvem knuffar mig? Se straxt —- hvad sade jag! —
en Man af Snille, som är hufvudsvag;
Det är en Målare af stort exempel;
hans mästerstycken ses i våra Tempel;
för hans odödlighet ej fattas mer,
än at han sjelf i grafven lägges ner —
Och kan Du tro, likväl, at detta Snille
af så hög rang i sina likars gille,
ej nöjer sig at härma för vår Syn
alt skönt som ögat träffar under skyn —
nej; måla synbart, låter sig nog göra;
men han vill måla äfven för vårt Öra.
En Tafla har jag sett — och ännu ser!
men var för höflig för at skåda fler —
Han påstod, utan skämt, den föreställde
”en afgrunds-rysligt hvinande Orcan;
”et Skepp som brakade på Ocean,
”hvars master brusto och hvars tågverk gnällde;
”sjö-folkets rop; och nödskotten som smällde;
”och thordön som emellan blixtrar skrällde;
”Captens Beslut at rymma när det gällde,
”men hederns röst, som återtog sit välde” —
Alt detta, tryckt, vid Taflan, på en lapp,
för mina ögon liksom föreställde
at Mannens caput fått en hammar-klapp.
Men är då icke alt vårt Vett en irring,
när Snillet sjelf förlikes med Förvirring?
när samma Vett ej skönja kan det spår
til Ärans Slott, från det til Bedlam, går?
Se här en Philosoph, hvars djupa Tanka,
hvars Forskning flyttat ut Förståndets skranka;
som med en Lära uppå Sanning bygd
gett Själen ljus, och styrka åt vår Dygd,
och, under ädelt nit för Tankfriheten,
predikat Sanningen och Tålsamheten.
Hvad händer? Jo, af äldre Lärors gräl
bestormas han, med phraser, utan skäl;
men, tålsam blott för sig, och ej för likar,
han saknar sjelf den Sansning han predikar,
hans Hjerta glömmer, hvad Förnuftet vill,
at Sannings ägg af Skälen blott må brynas;
hans nit för saken blir Begär at synas;
hans värma Eld, och hans försvar Pasquill.
Hvad stridighet, min Rosalie, imellan
hans Tanke-styrka och hans Gärningar!
Så händer det en Stor Man icke sällan
at utaf öfverilning bli en Narr:
Så far i himmelshögd, som et mirakel,
Raketen up, så stjernbesatt och lång;
men bytt, i fallet, til en naken stång,
bland pöbeln gör et löjligit spectakel.
Men — frågar Du — bland andra hedersmän
dit Momus-öga vetat rigtigt skilja,
fins ingen Skald, som — — Tjenare, min Vän —
som idkat skaldskap mot Minervas vilja?
Hvad Du är elak in i sista stund!
Hvi uddar Tornet stjelken af en Lilja? —
Jo, jag vet en, som nyttjade sit pund
at måla dina makalösa charmer
och rimma hop dem med sin Själs allarmer:
jag var din Hylas, Du min Aspasie;
Men då, då var Du flygtig, Rosalie,
du gjorde spe af mig och mit genie;
At tjusa Konungar och de Förnäma
jag skref då Verser, altför angenäma:
hvad därmed vanns, det vet min toma pung,
det vet mit öra fullt af höfligheter.
Dock trodde jag på Lyckan — jag var ung —
jag skref Epistlar, Oder, til Poëter,
och flitigt kring dem vankade min hamn
i hopp om Lagrar och Odödligt Namn:
Hvad hände? Jag såg Phoebi strålar skina
kring andras hjessor: heder och beröm
feck deras Snille-foster — och en grumlig ström,
som kallas Lethe, utgöts öfver mina.
Nu blef jag omvänd — blef en Jacobin
i Politiken och i Vitterheten,
och feck en frestelse af sjelfva hin
at göra väsen, på den här Planeten:
skref också rigtigt, i min första harm,
en Tidnings-Nummer, där jag slog allarm
mot Kungamagten och de Vittra Gillen;
Men väl begrundande, en vacker dag,
hur elak verlden är: ”Nej, tänkte jag,
”Gud skydde oss för Magter och för Snillen!
”Alt inför dem är bäfvande och stumt:
”at skrifva hädskt eller skrifva dumt
”bär sig ej mer det ena än det andra:
”en Kung förbjuder, och Genier klandra
”(hvem får då köpa, hvem vill läsa då?)
”och för en liten klåda uti tassen
”en stackars Author hvarken tillåts gå
”med frid i Staten, eller på Parnassen.”
Vid dessa tankar trängde småningom
en kallsvett ur hvar por utaf min hjerna,
min puls blef hög: en Sansnings-feber kom:
och därför tackar jag min goda Stjerna;
ty ifrån denna stund jag upgå såg
en philosophisk ljusning för mit öga;
jag fann all Smickran både snöd och låg;
all Smädelse fördömdes ur min hog;
min Själ blef dygdesam, Begrepen höga,
mit Rykte ganska stort (som Du väl vet)
båd som en Moralist och en Poët;
Jag har mig valt en egen väg at vandra:
jag skryter aldrig sjelf; jag rosar få;
och, allmän fiende til dem som klandra,
jag kan ej til Satirn min hand förmå —
om ej at profva pennan då och då
med små esquiser öfver Dig och andra:
För öfrigt glad och säll, om förrn jag dör
jag hinner sluta, hvad jag lefver för,
et Episkt Storverk, kalladt Oceanen,
hvartil mig nu-mer fattas blotta Planen;
och tackande min Gud, som jag det bör,
för det jag fått min väg med ära vandra
och icke blef en Narr, som många andra.
Är detta alfvar? är det railleri?
är det en bild du afsatt inom pannan?
är det du sjelf? — Lik-mycket, Rosalie;
är det ej Jag, så är det någon annan. —
Men namnet då? — Tack vackert! en Poët
har ock sit Skrå: hvart Skrå sin hemlighet;
Du vet det är en Karl — det gör min smärta —
Var nöjd med den triumfen för dit hjerta.
Nu, säg, min Rosalie, hvad synes Dig
om mina stackars Likar, och om mig?
De äro Narrar, de — och Du förrädisk.
Ach ach, min goda Vän, hvad Du är hädisk!
Vet då, jag medger hvad som skrifvit är,
”de kallas Legio, ty de äro många”;
men vet, blott en och ann jag mönstrat här
ur deras Rullor, öfvermåttan långa. —
Det är då straffbart, det förräderi
som görs för din skull, grymma Rosalie! —
Ach! då jag spår mig prof af dina gracer,
jag ser mig — just tvärtom — belönad bli
med gammal hårdhet och med fula phraser!
Glöm mig då evigt, Hjerta af Granit!
ja, ända til min bild ur Tankan slit!
förskjut mit Bref från Pochen och dit Minne!
Men, någon dag, då jag står ensam qvar
af alla blinda Dyrkare Du har,
tillåt mit oväld skymta för dit Sinne!
Tilförne granskade jag Evas Kön
och fann det mycket lustbart at beskåda:
nu Mit — och tilstår, enligt goda rön,
de äro stundtals stora Narrar båda:
Och det är nu, jag väl begripa kan
hvad, mången modig gång, jag nogsamt fann,
och aldrig utan en viss hemlig gamman,
at bägge Könen trifvas bäst tillsamman.
Så har alt ting sin orsak, som Du ser:
Exempelvis, Förstånd och Dygd, och sådant mer
kan vara altför bra, om Du behagar,
och ingår uti plan af verldens lagar;
Men Dårskapen är altför bra också:
och för vårt Nöje stälde Himlen så,
at hon är spann-tals kring oss utströdd vorden,
och Visheten rätt tunnsådd här på jorden.