I
Över en hyacint
Du rara ört, som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt, i Floras rike,
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig;
den fina balsamlukt du delar
förnöjer och förtjusar mig.
Med trogen omsorg jag dig sköter:
en lindrig luft du andas får,
en häftig il dig aldrig möter,
för hetta, köld du säker står;
ett livligt väder på dig fläktar,
som tränger genom blad och knopp,
och när av värma du försmäktar,
en kylig flod dig friskar opp.
Men liksom du min hydda pryder
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder,
du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
och ledsnar vid min ömma vård
bland ringa stoft din fägring gömmer —
du är ju otacksam och hård!
Men skall jag på en blomma klandra,
det veka väsen klaga an?
Dess öde är att sig förandra:
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfallna;
jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna:
det måste vara som det är.
II
Den 25. Juni 1762
Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga!
Vad nya ämnen för mitt kval!
Vad olja på min olyckslåga!
Vad öde för mitt hjärtas val!
De ögon, som av ömhet brunnit,
som ha mitt liv, min död i sig,
ha nyss av sorg och saknad runnit —
för vem? Ack, för en ann än mig.
Jag tecken ser av ömhets tårar
på Damons kinder röjas än:
ett avsked så hans hjärta sårar,
så kan han känna för en vän.
Och jag, jag skall till evig smärta
en sådan skatt på jorden si,
det bästa och det ömsta hjärta,
och själv dock icke lycklig bli.
Mig skulle hopen svartsjuk kalla
och ge mitt kval förhatligt namn.
Jag kan dock utan köld och galla
en skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjärtat delas,
sen jag en gång dess ömhet vann,
en grad för mig i känsla felas,
är vad jag icke bära kan.
Lät därför, Damon, dygd och ära
ej hålla dig i något bann!
Jag svär vid dig och hjärtats lära,
att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt liv förstöra,
än gå i tvungen vänskap in.
Du kan min sällhet icke göra,
om jag ej högst kan göra din.
III
Den lågan, som mig tär och bränner,
Till kärlekselden icke hör,
Dock oro i ett hjärta gör,
Som starkt och ömt och häftigt känner.
Det är en vänskap som mig rör,
Som ej är gjord för tidens vänner.