En själ, ett hjerta uti Norden vare,
och sångens dufva öfver Sundet fare
med oljolöf emellan bröder blott:
Normannakraften, ljungande med svärden,
går som ett blodigt rykte än kring verlden,
och sin odödlighet i skaldens sånger
ännu som förr den vilde berserk fått.
En högre kraft i trofast kärlek ljungar,
i viljor, djerfva såsom vikingskungar,
men såsom fosterbröder eniga.
Låt verlden nu den unionen spörja:
när landens genier famnats först, då börja
de ädla folken slutas till hvarandra,
och frid och bildning ock sin ära ha.
Välan, i stilla täflingskamp vi draga:
som segerbyten må vi vänligt taga
hvarandras bildningsläror vexelvis,
På våra berg, på våra slätter stiga
vi dristigt fram och våra fanor viga
i ljusets strålar: hur de svaja herrligt!
Hur vårt förbund tar sångens högsta pris!
Hvad anden stiftar, det skall evigt gälla.
Blott drufvor blöde, när vi nu oss ställa
emot hvarandra utan agg och harm!
Den ädlaste ibland oss är den förste,
och högst i bildning är du här den störste;
ty våra anor gå till ljusets fader,
och Riddarhuset är vår egen barm.
O hvilken vänskap, skön som dagens öga!
När somrar blomma och när vintrar snöga,
vi flyga till hvarann, som till en fest.
Ideer bytas, hjertan sammangjutas,
och Nordens sköldar till hvarandra slutas,
och folken, barn af samma hjeltemoder,
hvem splittrar, hvem besegrar dem härnäst?
Assar Lindeblad.
