Jag stod på kusten af mitt fosterland
och hörde suckar från en fjerran strand:
Mildt glänste månan: vid dess aftonhälsning
jag såg en verld, som ville ljus och frälsning.
Och stormen susade: det var en röst
från vilsna bröder utan hopp och tröst;
Och hafvets bölja gret i högljudd smärta:
det var en klagan ur ett menskohjerta,
som i sin längtan efter himmelsk frid
kringirrar, slitet utaf storm och strid.
“I mörker sitta vi, i dödens skugga:
kom öfver till oss, innan tårar dugga
från aftonrodnan på vårt brända stoft,
kom med Guds läras ljus och blomsterdoft.”
Den stämma klang uti mitt rörda sinne
mer djupt, mer troget än ett barndomsminne,
och mina drömmar väfde mången bild
utaf en gudadyrkan, mörk och vild.
Det var Guds kallelse: till hednalanden
min ande flög att släcka offerbranden
på Molochs altar, att bereda rum
för Gudasonens evangelium.
Hvad höll mig qvar? Hvad hade jag i verlden,
som band min tankes vingar från den färden?
Min ungdomskärlek och mitt barndomshem, —
o jag var mäktig att försaka dem.
En högre kraft jag i mitt hjerta kände,
och upp till stjernorna min blick jag vände,
de höge Guds Apostlar, som hvar qväll
gå ut med himmelskt ljus i nattens tjell.
Som en af dem jag ville vänligt vandra
i natten hän, att tända dag för andra,
och sist som de gå bort från jordens grus
i evighetens milda morgonljus.
O hvilka tankar, som mitt sinne fyllde!
Hur hjertat flög! Hur hoppets sol förgyllde
hvar tempelspira, som sig lyfte glad
på hedenjord, i öcken och i stad!
Wäll den som fattar rätt Guds vink: Jag hade
ej mer ett val: mitt lefnadslugn jag lade
till offer ned för Gud, som var mig när,
och från den stunden var jag missionär.
Det var en morgon. Ifrån Östersalar
gick dagens konung. Öfver berg och dalar
flög fogelsången lätt och luftig hän
att i sitt jubel famna Skaparns knän.
Och tempelklockan ljöd, och solens lågor
mer glada summo uppå luftens vågor,
och öfver skog och slätt och sjö och sund
ett skimmer glänste af en högtidsstund.
Då gick jag upp i helgedomens sköte:
der stod den fromme Lärarn mig till möte,
att viga mig till hedningarnas ljus:
det var min skönsta stund i Herrans hus.
Hur varmt föll ordet i min själ, likt droppar
ur solens öga öfver vårens knoppar:
Och himlens port sprang upp i ljus, och Gud
nedblickade uppå sit sändebud.
Jag såg med klarhet in i evigheten,
och en seraf, som fordom hos profeten,
i stilla nedflygt rörde vid min mund
med eld ifrån en högre altarrund.
Då brann uti min själ Guds kraft och vilja,
och martyrkronan kunde jag ej skilja
från lifsens krona, som i solens glans
på altarkorset syntes mig tillhands.
Guds rike gick i växlande symboler
förbi mitt öga: mennisko-idoler
och menskothroner sjönko i sin natt;
en thron stod qvar — der den korsfäste satt.
För Honom böjde verlden knän: sin spira
Han sträckte ut så långt, som andar fira
sin sköna, saliga tillvaros fest,
ifrån den jord, der sorgen är en gäst,
upp till de sferer, der i ljusa ringar
en evig harmoni kring Skaparn klingar.
Hur ärofullt att som Hans härold gå
i verlden ut, försmådd, men glad ändå,
till döden dömd, men dock för lifvet vunnen,
och öfverallt i Honom blott befunnen!
Jag steg i skeppet med en upprörd själ.
Du kära fosterland, farväl, farväl!
Frid vill jag dig och dina söner önska.
Jag skal ej mer se dina skogar grönska,
ej höra dina näktergalars sång,
ej dina bäckars sorl och källors språng.
Och dina vattenfall i månskensqvällen,
och dina sagors echo ifrån hällen,
din Carlavagn och dina Carlars jord,
och himlens underflamma högt i nord, —
de vagga mig ej mer i sälla drömmar.
Väl, der jag kommer, susa äfven strömmar,
och stjernor spegla sig jemväl deri,
men — utan fosterlandets poesi!
Ack, blott i hemmets dalar står en lyra
på hvarje punkt: en gud i helig yra
berör dess strängar: hur de klinga skönt
på vinterdrifvan och i sommargrönt!
Nu har jag intet hem: derborta simmar
en vänlig mörkblå rand; om några timmar
är den försjunken med min moders hus,
der bönen vakar vid sin lampas ljus.
Och skogen der, hvars kronor sakta väfva
sig in i molnen, som derofvan sväfva!
Der låg en kär, en snöhvit hand i min,
en fången ljusalf; — hur jag slöt den in
i varma bojor! Det är slut: förgången
är lifvets kärleksdröm med sommarsången.
och hon må blekna bort uti min själ,
hon trifs ej samman med mitt högre väl. —
Och fädrens grafvar, minnets ättekullar:
Utöfver dem den gröna våren rullar
sitt blomstertäcke, att de ädla der
må sofva ljuft: Hvar helst min kosa bär,
visst bär den till en graf, men ej till dessa,
der mina fäder lagt till ro sin hjessa.
Dock jorden är ju Herrans, hvart jag går,
och modershjertat, som i jorden slår,
tar lika vänligt mot sin son, der solen
har byggt sitt kungsslott, som vid norra polen.
Se, mina stilla lunder, mina berg
försvinna nu i aftonrodnans färg
likt trogna vänner, som från lifvets hvimmel,
en efter annan flytta till Guds himmel.
Farväl! Der morgonsolen rinner opp,
i palmers skugga ankrar nu mitt hopp.
Och skeppet flög på oceanens vågor,
och solar släckte sina gyllne lågor,
och folk och länder foro mig förbi:
det var ett stort, et magiskt trolleri.
Och mången okänd syn på himlen glödde,
och sjelfva hafvet månget under födde.
Mitt mål kom närmare, mitt hjerta slog
alltmera varmt: dess djerfva längtan tog
ett rike in för Gud och den Han sände.
Snart ingen vind det trötta seglet spände,
och österlandet tog mig på sin jord
med alle hoppets drömmar ifrån nord. — —
Det var en gudafest. I naken skepnad
stod vantron fram, med seklers häfd beväpnad, —
ett rysligt gyckelspel, hvars andemakt
i mörkrets bojor tusen slägten lagt.
O hvilka syner inför dagens öga!
O hvilka brott, som uti Ganges löga!
En syndafallets jubelfest, som stod
inunder himlens hvalf och i pagod.
Med vilda skri och mensko-offers akter
och afgrundlekar uti Edens-trakter!
Men ordet löstes på min tunga: rörd
jag talade af tusen öron hörd.
Du arma folk, i mörkrets dal befunnet!
statt upp, var ljus, ty ljuset är dig hunnet,
och Herrans herrlighet går upp för dig.
Jag är dess härold: Gud har skickat mig
från nordanlanden genom storm och bölja,
och nåd och sanning med mig vänligt följa.
Jag kommer till dig med Guds frälsningsord,
vill utså det uti din blomsterjord,
vill resa på din nattbetäckta bana
det helga korsets segerrika fana.
Se, Gud är en. Hans thron cheruber bära
högt ofvan himlar, sjungande Hans ära,
och jorden, der du står, berör Hans fot.
Du hör Hans kärlek, och du hör Hans hot.
O talar Han i vrede, se, då bäfvar
Himalaja, och stormens ande sväfvar
förödande uti din tempellund,
och jorden darrar på sin gamla grund.
De skrämda molnen öfver fästet flyga,
och skogens djur till sina liden smyga,
och åskor rulla öfver himlens plan,
och sol och stjernor slockna på sin ban.
Men talar Han i kärlek, se, då träder
den gröna våren fram med vestanväder,
och blomsterängor genom dalen gå,
och rosor rodna, näktergalar slå.
Wälsignelse i arladaggen droppar,
och solen dansar öfver skogens toppar,
och antilopen leker vid din fot,
och månen glänser öfver jordens klot.
Och Gud är kärleken. Hvarhelst du blickar,
en stråle från sitt anlet Han dig skickar:
på haf och land, i ton och i gestalt,
du hör Hans hjerta klappa öfverallt.
Lägg handen på ditt eget bröst, förnimmer
du ej Hans stämma? Flyger ej ett skimmer
utaf Hans kärlek genom all din själ,
när du har handlat samvetsgrannt och väl?
Men hvad du hittills ej förstod, ej kände, —
sin enda son Han hit i verlden sände
ur fadersskötet, ur de sällas chor,
att frälsa dig, om du på Honom tror.
Ty ditt behof är frälsning. Synden sitter
en svekfull orm, uti din barm, en bitter,
en klippfast rot, som skjuter upp med stam,
der blomster glöda, frukter växa fram,
men gift och död uti dem alla hvila.
Till dina gudafloder må du ila,
må mäta dina öcknar eller stå
i solens eld, du vinner ej ändå
hvad själen åtrår, hvad som anden renar.
Ju mer din bot på egen väg sig grenar
i mera skygd förderfvets planta gror.
Du vill försoning; men försoning bor
vid korset blott, der gudasonen blödde
och lifvets perlor öfver stoftet strödde.
Hvar söger du den? Ack, på plågors glöd
du sjelfviskt kastar dig ur död i död,
och för den gud, tillyxad uti skogen
af svekets händer, du dig offrar trogen;
men hur än jubelskriket höjs dervid, —
är du försonad? har ditt hjerta frid?
O kom till Honom, som bar törnekrona:
vid korsbanéret fridens harpor tona,
och i dess skugga blomstrar salighet:
det är mystérn, som christendomen vet.
Se, hvar dess hvita dufvor bo och bygga,
der sitta folken lyckliga och trygga,
och friheten står upp med lag och rätt:
det blir en himlaburen menskoätt,
förbrödrad, jemlik uti ädla sinnen,
med samma Gud och samma hopp och minnen,
och konst och bildning vagga uti ljus
sin skära blomkalk öfver jordens grus,
och gyllne stjernor, som derofvan blinka,
de trötta barnen till en fader vinka. —
Se Allcimaramträdet: evigt grönt
sin krona lyfter det mot himlen skönt,
och hur än stormar gny och blixtrar ljunga,
dess grenar friska, saftiga och unga,
i jorden sänka sina spetsar ned,
och nya stammar växa led för led,
och bilda svala, grönskande arcader
uppå en vink utaf naturens fader,
och krigare och herde hvila der
bland mogna frukter och en blomsterhär.
Så christendomen, aldrig åldrad, stiger
med kronan uppåt: vid sin barm hon viger
all jordens slägter till en syskonslägt,
och svalkar menskoanden med en fläkt
från salighetens höga azursjöar.
I nordanland, på söderhafvets öar
hon är en gren af samma friska stam,
som sköt i Palestinas dalar fram.
Hur trygg du går i hennes pelargångar,
der evighetens naftakälla ångar,
och Sarons liljor dofta fröjd och frid,
och tron är segren i all sorg och strid.
Bekänn dess läror: bygg i fikonlunden
ett Jesustempel, der vid altarrunden
det nya Salems port går upp för dig,
och frälsarhjertat huldrikt öppnar sig.
Nu är den stund, då Herren sig förbarmar:
o kasta dig uti Hans fadersarmar.
Mitt tal var slut: den stumma skaran fick
sin stämma åter, sorlade och gick
likgiltig bort som hafvets vilda vågor,
förgäfves värmda utaf solens lågor.
Och qvällen kom, jemväl i detta land,
med stilla frid. I aftonrodnans brand
Guds kärlek stod med purpurrunor skrifven,
och som en dal, till hem åt tystnan gifven,
låg verlden för mig vänlig, allvarsam,
och ambradoft och månsken smögo fram.
I nattens dunkla, vemodsfulla tankar
stod hoppet lutadt vid sitt trogna ankar,
såg upp i tårar och i bön till Gud,
förklaradt mildt i sjelfva sorgens skrud.
Då steg en engel ned ur skyn: han hade
en lyra vid sitt bröst: hans anlet sade
hur säll han var, hur himmelskt mild och skön,
som ett Guds ja till menskohjertats bön.
Och lyran stämde till en sång, hvars toner
förklingade i nattens regioner;
men ack! dess tankar blomstra i mitt bröst
till tviflets ljus, till modlöshetens tröst.
Guds ord går fram i stilla segervinning,
och huldt och skönt kring mensklighetens tinning
omvirar tron sin återlösningkrans.
All jorden ligger snart i himmelsk glans;
ty Jesus, alla verldars solljus, sänder
sin sannings strålar ut till haf och länder,
och folken stiga upp och prisa Gud
med föresångarne, Hans sändebud.
Och barn och fäder till Hans hjerta falla,
och jordens vidtkringspridda slägter alla
hvarandra famna öfver hafvens frid,
och skalder sjunga om den gyllne tid.
Och Paradisets dagar födas åter,
och jordens engel i sin himmel gråter
en glädjens tår, som faller ned ur skyn:
då dofta blommorna vid stoftets bryn,
och ängens lamm med skogens konung leka,
och örnarna den väna dufvan smeka,
och krigarklingan under plogens gång
skär tegens torfva vid en lärkas sång.
Och hvarje suck utur naturens hjerta
är jubel blott, är kärlek utan smärta,
och menskan, kronan uti skapelsen,
är en Guds tanke och Guds bild igen.
Re’n gå Försonarns budskap i all verlden,
och ljusets englar följa dem på färden,
en osedd hjeltehär, som nederslår
all mörkrets makt, som dem i vägen står.
Och öfverallt en Guds plantering stiger
i dagen fram, der tidens oro tiger,
der sedlig skönhet bor i tjell och sal,
mer skön än rosen uti Kaschmirs dal.
Men sände Gud till sina blomstergårdar
en trogen tjenare, som jemt dem vårdar!
Ty frodas de förutan honom? Nej,
likt “kokospalmerna, sam trifvas ej,
om man ej bland dem går och bland dem talar,”
snart dö de ut i vansklighetens dalar,
de christna lederna, om ej bland dem
en lefvande Guds röst har jemt sitt hem.
Dock — kunde än en mor sitt barn förglömma
och för dess böner, för dess qval ej ömma,
så kan dock Herren ej förgäta dig,
du frälsta hjord på lifvets öckenstig!
Han leder hjertan såsom vattenbäckar:
för tröttad pilgrim, den en luftbild gäckar,
Han öppnar källor uti öcknens sand
och bäddar hvilorum i bergets rand.
Och när Han kallar, stiga fram de döde,
och sjelfva stenarna, om Herren bjöde,
predikade Hans namn: hur skulle Gud
väl sakna vittnen, sakna sändebud?
O du som bär det helga ljusets fakla!
ej må du bäfva, tröttna eller vackla,
när ut du går i hedendomens natt.
På krigarns hjessa blir ej kronan satt,
om ej han kämpar, som det krigarn egnar.
Den stora strid, som förs å Herrans vägnar,
bär segertecknen i sitt sköte: snart
går morgonstjernan upp och lyser klart,
och dunklet flyr, och nattens dimmor alla
sig vältra hän, de söfvande, de kalla,
och det blir dag, och Jesu rike sträcks
ifrån den gräns, der aftonsolen släcks,
till österns portar, och från norr till söder
en enda evig kärleksflamma glöder.
O frälsningsord, du klara lifvets ord!
flyg med ditt himmelrike öfver jord,
och bygg ett Sionstempel allestädes,
der menskoanden i ditt solljus glädes,
och alla hjertan slå i Jesu famn,
och alla knän sig böja i Hans namn:
Du kraftens ord, som krossar och förljufvar!
du näpser vädren, vågorna du kufvar,
och klyfver hällebergen — og förströr
det folk, som ej din varningsstämma hör.
Du mättar tusen hungrande i öcknen
och visar väg i eldstoden och töcknen
till det förlofvade, det sköna land,
som blommar evigt bortom grafvens rand,
der som de gode återse hvarandra,
och alla rena, trogna själar vandra
i evig lofsång och i evigt ljus,
förenade uti sin Faders hus.
Upp, och besegra verlden: segerstunden
i himlen slår. Förlossa hvarje bunden,
gör slafven fri, och gör den frie from,
och hela jorden till din helgedom.”
Assar Lindeblad.
