(Sedan Pandu-sonen Bhimas nedergjort jetten Hidimbas, gick han med sin moder och sina bröder till den närbelägna staden Ekatschattra. Der blefvo de gästvänligt mottagna af en fattig Brahmin och lefde länge i hans hus. I grannskapet af Ekatschattra bodde en jette (Råkschakas), vid namn Bakas, som fyllde hela staden med förskräckelse och tvang Den att ge i tribut dagligen en menniska till mats. Ordningen kom nu till den fattiga Brahminen, att sända mat åt jetten. Han hade ej medel att köpa sig en menniska, och derföre måste han sjelf eller hans hustru eller hans dotter eller hans lilla son uppoffra sig. Då klager han och hans familj sålunda:)
Brahminen.
Ve dig, du verldens sorg, du lif, en flygting städs,
all jordisk smärtas rot, ett tvång, ett plågoris,
ty qval är lifvets tvillingbror, och lif är qval,
och den som lefver säkert nås af orons pil.
En enda själ har trenne mål; dygd, lusta, gods;
att någondera sakna bringar våldsamt qval.
För fler tycks frihet högsta väl, men är det ej.
Dock rikdomslusta är af qval helvetisk mest;
qval är att sträfva efter gods, att nå det mer,
men för den fikna mest att godset öfverge. —
Jag vet ej medel att ur nöden räddning få,
för makan, sonen, dottren, och att frälsa mig.
Förr sade jag til dig, Brahminens dyra hälft;
„Der lyckan fins, dit gå vi bort.” Ej hörde du:
„Här född och fostrad blef jag, här min fader bor!”
Du dårlig gaf till svar, då jag dig ofta bad.
Din gamla far till himlen gick, snart ock din mor,
samt alla anförvandter. Hvi vill qvar du bo?
Du älskat ömt din slägt och hörde ej mitt tal,
och deras död dig qvalde, qvalde äfven mig.
Nu är min egen död helt när, ty ej kan jag,
en niding, lefva sjelf och offra en af Er.
Dig ädla, fromma, maka, vördad som en mor,
af Gudar till väninna mig förlänt, mitt bästa gods,
dig som föräldrar gåfvo mig till maka förr,
som jag har valt och älskat efter skriftens bud,
du sedesamma, ädla, mor för mina barn,
dig, goda, som ej qval mig gjort, min trogna hälft,
att sjelf få lefva, kan jag ej åt döden ge.
Dock kan jag offra i hans ungdomsår min son,
som än är barn, med späda kinder utan ålderns fjun?
Den Brahma, andars kung, till maka bildat har,
som mig och ätten knyter med en efterverld,
min egen dotter, jungfru-mö, ej offras kan.
Väl nogra tro: sin son hvar fader älskar mest,
och andra: dottren mest. Dem båda älskar jag.
Hon som i sig bär frö till ättens efterverld,
min dotter, oskuldsren, ej offras skall af mig.
Men offrar jag mig, jag med sorg till himlen går
ty faderslösa dessa dö af hungersnöd.
Att offra en af dem för vise män är skam.
Oändligt qval mig fattar, oundviklig nöd.
Ack! usla verld, hvar finner jag med mina skydd?
Bäst är att vi på en gång dö, ty jag vill dö.
Brahminens maka.
Ej höfs dig klaga så, som en af lägre börd;
ej är nu tid att klaga, såsom sjelf du vet.
Ett jernhårdt öde bort till döden alla för,
men hvad ej undflys kan man ej beklaga må.
Nu hämma vän din sorg. Jag sjelf vill gå dit bort,
ty makans högsta pligt, en evig, i vårt lif
är att sig offra, när så fordrar makens väl.
Så stillar jag i denna verlden allas qval,
får lön i annan verld, i denna ärans glans.
Hög är den pligt, som nu jag vill förkunna dig,
din nytta och din rätt befordras båda så;
hvarför en maka önskas har du fått af mig:
en dotter och en son, jag har betalt min skuld.
Du dessa barn kan föda, du dem skydda kan;
ej är jag mägtig föda, ej att skydda dem.
Ty öfvergifven af din hjelp, mitt lif, mitt allt!
hur kan jag föda båda barnen, hur mig sjelf?
En värnlös, ensam enka med de späda barn,
ej kan jag nära dem, och knappt gå dygdens stig.
När stolta män begära denna dotter fräckt,
den faderlösa, ack, hur kan jag skydda då?
Som foglar hungrigt nalkas säd, som utbredd är,
så nalkas fiket män hvar fru i enkostånd.
Men när de fräcka mig med böner storma an,
skall jag på vägan, som af goda älskas, stå?
Hur kan jag leda dottren, ensam af din slägt,
och ren från synd, den väg, som du och fädren gått?
Kan jag i nöd väl gjuta dygd i hennes bröst,
den armas, liksom du förmår, i pligter vis?
Då till din dotter fiket gilja fräcka män,
ej vörda mig, som Sudras älska skriftens ord.
Om jag din ätt ej fläcka vill, ej henne ger,
de röfva henne liksom kråkor offermat.
Men ser jag sonen artas illa, dig ej lik,
och i en lastfulls våld den dotter, som jag födt,
jag irrar som en skamfläck, känner knappt mig sjelf,
af fräcka männer gäckad, dör jag säkert hän.
De öfvergifna barnen, utan värn af dig,
visst båda dö som fisk, när vattnet torkar bort.
En oundviklig död oss väntar alla tre,
om du oss lemnar, derför öfvergif oss ej!
En makas högsta fröjd är det att offra sig
för maken; barnens fröjd är lifvet, som man vet.
Jag offra kan för dig min son, min dotter ock,
samt anförvandter, ja för dig mitt eget lif.
En makas kall att sörja för sin makes väl
är mer än bot och offer och af pligter främst.
Hvad nu jag ernar göra är en helig pligt,
och främjar allas väl, ditt eget och din ätts.
Man önskar barn, det sägs, guld, goda vänner ock,
att räddas utur nöd, en maka äfvenleds;
men högst af allt är lifvet, så är vises bud.
Min pligt mig lyda låt, dig rädda genom mig,
befall mig det, o maka; vårda mina barn!
„Man qvinnor skona bör,” — så säga visa män,
ock jettar pligten känna; han ej dödar mig.
De döda säkert män, men qvinnor ej så visst;
pligtlärde! sänd nu derför mig till jetten ut.
Jag många fröjder sett, jag mina pligter fyllt,
gett ättlingar åt dig, jag derför gerna dör.
Jag åldrad är, och brinner att få tjena dig;
allt välbetänkt mig ledt att så besluta mig.
När jag mig offrat, du en annan maka får.
Ej är det synd, om mannen andra giftet gör,
stor dock, om qvinnan andra gången äktad blir.
Betänk allt detta, synden ock att offra dig,
dig rädda skyndsamt sjelf, och ätten, barnen två!
Dottren.
Hvi sörjen I och gråten så, som utan hopp?
Nu hör en och mitt tal och sedan tagen tröst.
Med skäl i sanning kunnen I mig öfverge,
som öfvergifvas kan, att jag må rädda Er.
Man önskar ättlingar, att glädje få, det hets;
den tiden nära är; Er rädden genom mig!
Försoning sonen ger här eller annorstäds,
i andra verlden, derför kallas han för son.
Af döttrar äfven alltid fädren väntat fröjd,
den ger jag Er, ty jag min fader rädda skall.
Min broder här ett barn än är; dör, fader, du,
skall snart han, tvifvelsutan synes det mig, dö.
Men går till himlen han som föddes efter mig,
ättfädren ej försoning få, det smärtar dem.
Men far- och moderlös, och broderlös dertill,
af smärta, mer än smärta tung, jag ovan dör.
Men räddar du dig, lefva skall min mor och bror,
och evigt skall försoningsoffret då bestå.
Dess son är du, din vän din maka, dottren qval,
befria dig från qvalet då och låt mig dö.
En faderlös, en värnlös, irrande omkring,
jag blifver snart, o fader, när du går från oss.
Dock om jag ätten räddar och befriar nu,
så gaf jag frukt, när handlingen till ända bragts.
Men om du sjelf går bort, oss öfverger, min far,
skall snart af sorg jag dö; bevara mig derfrån.
För min, för ättens skull, och för det rättas skull,
afsäg dig hvad som afstås kan, at rädda dig.
En oundviklig handling bifall utan tids förlust.
Ges någon större sorg än att, när du gått bort,
gå kring och bettla, utan hem, som hundar bröd?
Men finner sjelf du räddning, för de dina ock,
vill jag odödlig bli, här nere full af fröjd.
Deröfver Gudar, ättefäder fröjda sig,
då du dem offrar vördnadsfull din dyrkans gärd.
Den lilla sonen, stammande.
Ack! pappa, gråt ej; mamma, syster, gråt ej så!
(tager småleende upp ett halmstrå)
Härmed jag jetten slår till döds, som äter folk.
(Mellertid nedergör Bhimas jetten, och nu berättas räddningen.)
C. F. Lénström.
