Jag har en låglig stuga,
den stugan ær ok min;
enhver må ydmygt bukka,
når de skal gå herin.
Ja inte långt fra marken
har den sin resning fåt,
men liga fram for parken,
der står et skyhöjt slot.
Med stads ok prakt utrolig,
Der bor en herreman;
jag söver altid rolig,
men det jör inte han.
En hofman ær hans værde,
en præktig stjerna bær;
men stakkars nådig herre,
— for lite sjelf han rår.
Jag sat utfor min köja
en rolig aftonstund;
jag plutslig hørte stoja
hans kobbel om min lund.
Jag sang utpå min vise,
jag sjelf har gjort så go,
at Himlens Herra prise
for nöje sin ok ro.
Hans nåde stod ved bøssan,
han havde hørt min sang;
jag teg ok tog på møssan;
han saktful gik sin gang.
Han drog et suk med smærte;
ja det förstod jag got:
“Jiv mig dit glada hjærte,
tag jerna du mit slot!”
