Erik Axel Karlfeldt (1864–1931)

Det var i jordens sista vår

du vart mig dyr och kär.

I ångest kom vårt sabbatsår,

och nu är änden här.

Den hägg vars vita kvist du bär

skall aldrig blomma ut

och sätta kart och svarta bär,

förr’n allt är svart och slut.

Den sista lärka som förstått

vår lyckas morgonröst

har slutit näbben, förr’n hon fått

en frostfläck i sitt bröst.

Och grinden till den gröna ås,

Där aftonskymning teg,

är stängd med evighetens lås

för kärleks fromma steg.

Vår kärlek var de andras lik

i parens långa rad,

var dunkel jord och himmelrik

och sörjde och var glad.

All mänsklig ting är bräcklighet

och mänskors kärlek helst,

men tänk: från synd och äcklighet

vart vår för evigt frälst.

Knappt har jag sett dig kvinnligt varm

vid månskenskvällens dans,

knappt har jag lagt ännu min arm

kring tröjans vita frans.

I dagg och renhet utan sot,

av ingen hand berörd,

så skall du stå för mästarns fot,

du blåklint i hans skörd.

Om jag skall skiljas ut och bo

i mörka ödeland,

så kan jag lämna dig med ro

i Herrans nåder hand.