Oändeliga Väsen! Du,
För hvilken hela Evigheten
Är blott ett enda enkelt nu:
Med misskund se till ändligheten.
Mitt nu, det enda mig tillhör,
Det helgas Dig i denna sången:
Tag det! kanske jag tungan rör
I detta nu för sista gången.
Ett nu, ett nyfödt ögonblick
Är menskans egendom och gåfva:
Dess mål, en skymt: dess rymd, en prick:
Dess lif, en vaggning för att sofva.
Det slår det stora Tidens Ur;
Min varelse blir stel vid ljudet:
I detta nu en hel Natur
Ger hyllning åt Förvandlingsbudet.
I hvarje nu en uppfyld graf
Ses stoftet vid sitt ursprung fästa;
Men Skaparns mildhet stoftet gaf
I detta nu, frö till det nästa.
Alt lefver för en morgondag:
Dit sigtar driften och behofvet,
Förgängelse är tingens lag;
Men hoppet lämnades åt rofvet.
I Månans skiften bilda sig
Min förra tid, mitt nu, mitt sedan:
Ett Ny min aning låfvar mig,
Men hyddan vittnar om ett Nedan.
Ack! när vår bana är så kort;
Förente låtom oss då vandra
Och bli, förr än vi slumre bort,
Till fröjd och nytta för hvarandra.
I detta nu en armods-tår
Begär utaf din hand att stillas:
I detta nu den blinde går
Att hjelplös falla och förvillas.
Gå! skynda nu till begges stöd,
Ej om en stund — nej denna stunden:
Ty godt och ondt och Lif och Död
Beror så ofta af Sekunden.
Och Du som verlden till behag
Ännu går böjd i lastens fjättrar!
Svär Dygden Trohet nu i Dag;
I morgon Dåren sig förbättrar.