Jag har i kojan der jag bor —
den kojan är wäl icke stor
och icke grann; men i mit sinne
jag är så lyckelig derinne —
Jag har en liten Siska der:
som mer än pengar är mig kär.
Hon har en liten, liten tunga
och kan så wackert, wackert sjunga.
Från topp til tå är hon så nätt,
och som en eld så qwick och lätt.
När får hon nånsin nya kläder?
men som en spegel är hwar fjäder.
Hon tyckes lefwa blott för mig:
när jag är glad; hon fägnar sig;
och när jag leds, hon dufwen sitter
och klagar med et sorgligt qwitter.
Så snart jag nämner hennes namn;
hon far som pilen i min famn;
och bröd från mina läppar hackar
och sjunger sen så sött och tackar.
Jag smått uppå min lyra rör;
hon lutar hufwudet, och hör,
och ser på djuret, som så låter;
och sjunger med, och lystnar åter.
Jag henne til en spegel bär:
aj, säger hon; och blir så kär;
och kysser glaset — Stackars lilla!
men hwarför gör jag dig så illa?
Jag släpper ju dig ut ibland
uti mit lilla blomsterland,
men trogen kommer du tilbaka —
O finge jag en sådan maka!
F — n.