Movitz, tag dina pinnar
på templets höga tinnar!
klang, pinn i vädret!
Plang, pinn på lädret!
Klang, plang, klang, plang!
Pukorna ställ til vänster —
Opp dörrar och fenster!
Klang, Fröjas minne!
Plang, fäll din pinne!
Klang, plang, klang, plang!
Nymfen solfjädern fingrar och fläktar sin barm.
Trumla stolt alarm,
lyfta opp din arm
och skåda de sköna i silke och flor!
Stolt herarna spatsera i salen, min bror,
stolta med vita strumpor och knarkande skor,
snusa, le,
pudrade —
handen uti barmen,
hatten under armen
av fin kastor.
Fröknarna le och läspa,
de frysa och de gäspa.
Klang, stäm och ramla!
Plang, slå och skramla!
Klang, plang, klang, plang
„Eers nåd! på alla säten —
och främmande läten!
Klang, sväng med pinnen,
plang, på pukskinnen!
Klang, plang, klang, plang!”
„Comment se trouve ma belle?” ’Oui, fort bien, ma soer!’
Pukarn virvlar gör:
Movitz har gehör.
Ta hit mandelmassa, klenäten och smör!
Greven, med guld på rocken och blixtrande hatt,
hoppar nu främst i polskan och gör nymfen spratt.
Så charmant
och galant
gör han en herdinna
til en sorts grevinna
uppå en natt.
Kors, vad för kaprioler
och gnäll utav fioler!
Klang av bassister!
Plang, kapellister!
Klang, plang, klang, plang!
Flöjterna ljuvligt susa
och nymfren förtjusa.
Klang, pukan låter!
Plang, nymfen gråter!
Klang, plang, klang, plang!
Varföre gråter nymfen? Jo, ängslig hon ser
nu sin kavaljer
hur han faller ner
och fröken därute i farstun tillber:
smäcken föll ner i trappan, buketten försvann,
kjorteln blev sönderriven, halsbanden tog fan.
Fröken skrek:
„Ack vad svek!
Ingen tro och heder —
bäst man en tillbeder,
kränkes en ann!”