Varutinnan han 1:0 avmålar natten med dess nöjen (...), 2:0 tyckes liksom för ögonen ställa ett slags equilibrium emellan vinets och kärlekens styrka, men omsider ljusligen uppenbarar övervikten.
Skyarna tjockna,
stjärnorna slockna,
stormarna tystna, som örat uppfyllt,
staden i dimma,
tornena glimma,
månen försilvrar vad solen förgyllt.
Hundarna skälla,
portarna smälla.
Spänn nu din bas!
Vart man sig vänder
pottor i gränder
klinga i gatan, hej lustigt kalas!
Ställ dig vid bänken,
ragla mot skänken,
Känn dig nu före, var står din butelj?
Grumla’n och skaka’n,
och under hakan
sätt nu fiolen och klunka och svälj!
Spotta och trampa,
fila och stampa,
knäpp lite grand!
Himlen dig löna,
se på den sköna:
sömnen i ögat och ljuset i hand.
Käraste bröder,
hjärtat det blöder,
nu har jag flickor och flaskor och ljus,
horn och basuner,
kistor, pauluner;
se fader Berg med sin läderkarpus;
Ulla i särken!
Rör speleverken,
hoppa och fläng!
Vänner och fränder,
klappa med händer,
släng, edra satar, släng lagom, släng, släng!
Låtom oss stimma;
ljusena glimma
runt ikring väggar, paneling och tak.
Nu för jag ordet;
skinkan på bordet
svept uti blommor, som retar vår smak;
allting oss retar.
Spelman arbetar
och gör en drill.
Flickorna blunda,
lät oss åstunda,
lät oss åstunda vad hjärtat det vill.
Det som bedrövad
bliver beprövad
båd’ utav lycka och avund och tid,
glömme sin lycka;
avund att trycka
gör han var timma här lustig och blid,
dansar i salen,
fattar pokalen,
ropar gutår,
slänger med armen,
tager i barmen,
tumlar med nymfen i sängen där står.