Stronke Gut, som gjæng saa hugheilt paa Din Væg,
Ivi Dala, Fjoll aa Hougu,
Liksom ingja Fara kunde skræmma Dæg,
Vagt Dæg for di væne Ougu!
Træffer di Dæg eingaang med sin Töreplöi,
Om Du meire snægt hel Fugl aa Sjækte flöi,
Inkje kan Du daa loupa meir ifraa
Skramma, som Du bær ti Bringja.
Rödde aldri Gumoeiti med Dæg för
Om ei Trollhex, som for Gamma
Mangen stakkars Gut saa augureint forgjör,
At han aldri blir den samma;
Tænkte Du, at de ei gammal Kjærring var?
Nei! ei Jento med et levand Ougopar,
Naar ho bare paa Dæg vi rekti sjaa,
Kan Dæg augureint forgjöra.
Inkje loup Du da saa gla paa snægge Sji
Heller far saa drust ti Slæa,
Inkje gjæng Du da saa tidt paa Skuteri,
Stim aa Leik ska Dæg kje glæa;
Krougna ska Du, som et tranæmt Skolebaan,
Ganga eismal ut aa bisna uppaa Maan,
Gjöra magt et Stæv, som er værre Væv,
Heller nokken Utmad digta.
Stakkars Gut! eg veit da inkje bære Raa,
Dersom Trolskapen ska enda,
End at sjæv Du lyte hen te Hexa gaa,
Bea, ho den vi omvenda,
Dersom ho saa sjæv Dæg blili rækker Haand,
Gan og Finskot ho te godt omvenda ka’n;
Vi ho inkje de, saa lyt du sjaa té,
Haastan detta Said vi enda.