Som envåldskung, den sjelf sin krona vunnit,
Du högst på toppen af Parnassen står;
Med friska lagerkransar i ditt hår,
Dem snillets Gud i dina lockar spunnit.
Du Nordens Orpheus! med din harpa blott
Du bygger städer upp och kungaslott.
Som ljuset skiftande och stark som vågen,
När skeppet kastas emot klippig strand,
Som blixten klar och varm som solens brand,
Och djup som hafvet, hög som himlabågen,
Och såsom stormen i sin flyckt så fri —
Se der är taflan af din poësie.
Din diktarverld står full af Gudastoder,
Och gratier dansa mellan jättar der;
I blomsterdrägt du dina bilder klär,
Och dyker, som en svan, i ljusets floder.
Än brottas du i skyn med någon storm,
Än svärmar du åt en zeraph en form.
Så, höge skald! du vet dig jemt förklara,
Ett lif af sång och ständigt sceneri;
Och skönhet, glans och kraft och harmoni
I dina skapelser sig uppenbara.
Hvar tanke blixtrar i ditt snilles sken,
Gigantiskt hög, idylliskt blomster-ren.
O! skaldekonung i de vittras gille,
Du höga sol, som blott i uppgång brann,
Du sanningens och ljusets Riddersman,
Du djupa, höga, älskansvärda snille!
Sjung såsom förr — och upplyft med din sång
Ditt tidehvarf till storhet än engång.
Adlersparre.
