Förborgade och höga Väsen,
Som skrifvit samma allmakts-lag
För solars tidehvarf och gräsen,
Som vissna på en sommardag!
Jag ville mina tankar svinga
Till din omäteliga höjd,
Men suckar blott, i stoftet böjd:
Gud! Du är stor — och jag är ringa!
Dock ej i himlars höjd allena,
Men i hvart dygdigt bröst, Du bor.
Säll den, hvars känslor äro rena!
Säll den, som icke ser, men tror!
När, bäfvande och stum, jag dignar
I glansen af ditt majestät,
Jag i välgerningarnas fjät
Dig finner, känner och välsignar.
För ögat gömd, men hjertat nära,
Gud! Du är god och kärleksrik:
Det vet jag, och det skall mig lära
Att Dig i kärlek varda lik.
Min suck jag då med tillit sänder
Till Dig, Du Far, som allt förmår,
Som räknat mina hufvudhår
Och bär mig uppå dina händer!
Jag tror, att Du mig än förlänar
Den kraft, som höfves för mitt mål,
Den lön mitt arbete förtjenar,
Det ljus mitt svaga öga tål:
Tills en gång alla sorger stillas
Och alla löften fyllas opp,
Af Dig, som danat hjertats hopp
Och låter ej ditt verk förspillas!