I Vestergötlands famn vid Vänerns klara strand,
Den höga Kinnekull ger prydnad åt vårt land.
Ur mörka dalars diup des topp sig gradvis höjer,
Här jemnar sig et fält, där bergets brant sig röjer.
Men från des sista högd förloras ögats syn
På vidt aflägsne fält, på vattnens blanka bryn.
Naturen segrar här mot alla konstens lagar,
Uti sin enfald prydd hon rörer och behagar.
Hon här sin hela pragt i blandad utsigt ger;
Man hennes dierfva drag i klippans brytning ser.
Här leker vårens hand och sina blomster breder:
Från källans friska sköt en bäck sit ursprung leder,
Som lindar fältet in och flyr med sagta sus,
Än mörk i löfvens skygd, än blank mot himlens lius.
Förvillad i sit lopp den klara böljan rinner,
Och stört från högd til högd i Vänern sist försvinner.
Et lugn, som aldrig gny af vapne skiften stört,
Til denna sälla ort har frid och oskuld fört.
Et slipt och grufligt jern har ej med härjning hotat
De stolta ekars pragt som sig vid klippan rotat.
Och aldrig villdiurs ras har skingrat och förtärt
De trygga hjordars mängd som knapt ha frugta lärdt.
Til denna glada högd sig Tordöns Gud begifver
Af Himlens krafter fölgd: Olympen öde blifver.
Vår låga jord besöks af alla Gudars magt,
Och berget hvälfves in i liusa skyars pragt.
Sin syn han här en stund med stridens bild förnöjer
Tils han i dessa ord sin Guda vilja röjer:
Jag ser et häftigt slag men utan blod och stål,
För efterverldens skratt et evigt föremål ...
En dödligs loford plär vid ytans glans sig binda:
De smärsta mensko-verf, och de som mäst förblinda,
Åt Gudars skarpa syn ge lika skåde-spel,
Där samma svaghet röjs och just de samma fel.
Res vall kring denna stad, vänd til Pallats hvar koja,
Då blir ju et Borås förvandladt i et Troja.
En lika tapperhet är lika lager värd,
Achilles saknas ej men blott Achillis svärd.
Dock deras raseri jag finner skäl at styra,
Et rägn, en pust är nog at tygla deras yra.
Jag vil ej blanda in min blixt, min tordöns knall
Uti de skyars natt som dem förskräcka skall.
Det blifve deras straff at all sin svaghet veta;
Men myrors tvist och krig kan ej min vrede reta.
Så talte Himlens Drott; strax Sunnans ilskna Gud
På våta vingar lyfts at föra ut hans bud:
Af rägn och stormar följd han sig til örlog rustar,
Han samlar strödda måln och dimmor kring sig pustar.
Nu dånar vädrens röst: et mörker giuter sig
På himlens rena fält, på solens blanka stig.
Uti en uprörd luft de tunga skyar välta
Och til et mörkgrått hvalf sig öfver fästet smälta;
Man öfver Vänern re’n de svarta skurar ser,
Som nalkas i en blink och störta floder ner.
Men striden medlertid med lika ifver lågar,
Soldatens raseri ej efter himlen frågar.
Det gny som rägnets svall, som vädrens susning för,
Med stridens larm och brak et grufligt samliud gör.
Et lågt och dunkelt måln sig öfver fältet sluter.
Utur sin brustna barm det hela strömmar giuter,
En hvirfvel rusar fram på stormens vingar förd:
Där striden skarpast var är striden nu förstörd.
Orcanens ilskna våld som alla hinder tråssar,
De starka ordnings band i båda härar låssar,
En ovän rifver han ifrån sin oväns bröst,
Och biuder krigets slut med tordöns egen röst.
Af böljan släckes ut all stridens eld och ifver;
Den är nu kämpe nog som fast på foten blifver.
Förtviflad stretar en mot stormens hot och påck
Med döden i sin syn och vädret i sin råck.
En an, sin breda hatt med bistra ögon följer,
Som sväfvar lik en örn och sig bland målnen döljer;
Han bannar vädrens våld som honom plundrat har,
Och håller sin peruk med båda händer quar.
Du gamle Rådman Blom! i så fördubblad fara
Vil Paphos ömma Gud din ålderdom försvara.
Då nyss Borås i lugn och fredens skugga låg,
Man ingen mer så skön bland stadens möjor såg,
Som Magdalena Blom. Behag at alla röra,
Förent sig här med köld at ingens suckar höra.
Och kärlek som beprydt des bild med sina drag,
Gaf henne ej sin eld men hela sit behag.
Snart ryktet som des namn på snälla vingar sände
Långt bort i Wimmerby et manligt hierta tände,
Den unge Carl Clorin, berömlig för sin ätt,
Som länge far för son en Rådmans stol beklädt;
Men mer för styrka, mod och dryga kämpe-seder
Han var för Wimmerby en bäfvan och en heder.
Han ilar til Borås. Hans dygd ell’ lycka gör,
At han den skönas bröst til lika ömhet rör.
De snart hos Rådman Blom förenta böner våga,
At han med kraftigt ja vil helga deras låga.
Förgäfves. Blott förtienst och tårar han här såg,
Men han vil först se guld sen dygder hos sin måg.
Det glada hopp som nyss dem idel nöjen ämnar,
Har nu sin fackla släkt och dem i mörker lämnat.
De raska Svenners tropp ej finner mer igen.
I sina lekars frögd sin öfverman och vän:
Vid månans bleka sken den qualde yngling vankar
Kring staden hit och dit förfölgd af mörka tankar.
Och fast en lika sorg förtär den skönas bröst,
Det ökar mer hans qual än bådar någon tröst.
Men Freden flygtar bort. En oförväntad fara
I vapen tvingar hop Boråske stridsmäns skara;
Clorin af äran väckt, bland alla främst i dag
I spetsen visar sig med hotande behag.
Den trötta Rådman Blom, omringad, öfvergifven,
Var dödens säkra rof, ell Håffmans fånge blifven,
Om denna kämpes arm ej faran gådt emot,
Och skingrat i en blink de Götske påkars hot.
Men ack! mot Rådman Blom en ilsken ande strider,
Som lånar vädrens hielp och af des hiässa vrider
Hatt, mössa och peruk. Uti des hvita hår
Den kalla hvirfveln hväs, den strida böljan slår.
Bedröfveliga syn! Clorin med ifver låssar
Sin fodrade karpus och sielf han faran tråssar
At frälsa Rådman Blom. Det varma fälp i hast
Kring gamla hiässan binds med tio knutar fast.
Den tårar ej bevekt, den inga böner hörde,
Så högsint ädelmod i ögnablicket rörde;
I den han nyss försmådt han nu en Skydds-Gud såg:
Han räkte ut sin hand: Clorin, blif du min måg!
Jag vördar sielf en eld som jag ej mägtat quäfva;
Din kärlek skal ej mer för ödets hårdhet bäfva.
I prof af högsta dygd med dig jag täfla vil,
Min skatt du dela skal, min dotter hör dig til.
Det mäst utvalda par, Borås! som du fått skåda
Af Hymens fackla lyst, det voro dessa båda.
J mer än sälla två! om skalde-konst förmår
At skingra glömskans måln och segra öfver år;
Skal jag en efterverld med edra öden röra,
Och edra namn, er dygd i Minnets tempel föra.
Men Edbom medlertid alt motstånd brutit har
Och flygten mot hans påk kan endast ge försvar.
Han ren med lätta steg en skingrad hop förföljer,
Då Sunnans hätska il med floder honom sköljer,
En skur af hvirflen förd med blindhet honom slår,
Bortröfvar hans peruk, och rifver ut hans hår.
At följa segrens spår tre gånger hielten hastar,
Tre gångor stormens våld tilbaka honom kastar.
Ack himmel! ropte han, jag all din hårdhet ser ...
Dock jag har frälst Borås jag bör ej önska mer.
Nu skyndar Håffman kring bland sina brutna leder,
Som stormen skingrat åt, och vapnen kastat neder.
Förskräckelse och flygt han öfver hären ser.
Där finnes ingen eld och ingen ordning mer.
Förtviflad han ännu mot ödets domslut stretar:
Olycklig den hans arm emot sin panna retar!
Än bland sit skrämda folk, än midt i Edboms tropp,
Han muntrar utan hielp och strider utan hopp.
Han ensam är et berg som alla stormar bryter.
Men snart den liumma flod kring alla lemmar flyter
Af en utmattad arm han fåfängt hielp begär,
Hans påk ej vapen mer men blott en börda är.
Borås’rens dristighet fördubblas vid hans fara,
Hans trötta raseri kan honom knapt försvara,
Då af en flygtig svärm som vördar än hans namn,
Förtviflad, från fig sielf, han slits ur dödens famn.
Som när en högväxt alm sig öfver diupet kröker,
Där flodens stängda kraft sig större utlopp söker;
I stranden ristas ut åt nya böljor rum:
Sist skakad af des svall, bestänkt af vågens skum,
Den trötta almens rot ur brustna jorden rifves,
Och stammen hit och dit af snälla forsar drifves.
Den dierfve Håffman flyr ... hvem vågar bida mer?
Borås kring sina fält en skingrad fiend’ ser:
Men luftens mörka qualm, och rägnets strida bölja
Har åtspridt Edboms här och hindrar at förfölja.
En vink af Jofur gafs, strax stormen tystad var.
De lätta väders tropp, som hvirflen skingrat har,
Å nyo fladdrar kring och sig mot högden svingar:
De klyfva luftens tyngd med blåst och spända vingar.
De störta sig i skyn; och målnen om hvaran
Förmängas, liusna opp, och ta ny bildning an.
De svarta dimmeberg ifrån hvarandra rifves,
Zephiren jagar et, och et af östan drifves.
Alt mörker, alla måln från horizonten flytt,
Och himlens dunkla färg är nu i glans förbytt:
Strax liungar Solen fram; uppå det höga, vida,
På böljan, öfveralt får han sin klarhet sprida,
Uti et eldlikt haf des Glob sig sänker ner,
Och på en bister dag den skönsta afton ger.
Ikring de våta fält Borås’ren trötte fika.
De finna stormens slut och fredens lugn tillika;
De spridas hit och dit. En kämpe får här fatt
Med glädje sin peruk, en an sin våta hatt.
Nu kan en vän sin vän, en bror sin broder finna,
Här delas handslag ut och glädje-tårar rinna.
Du rena vänskaps-eld! du lifvar alla bröst,
Et sorl kring fältet går af glada munnars röst.
En bullrar om den frägd som han i striden vunnit,
En ann åt faran ler som hotat och försvunnit.
Borgmästarn stolt och glad man midt i hopen ser,
Bland alla tapprast sielf han allom loford ger:
I, Kämpar, ropte han, at långsamt er berömma
Det vore eder törst och er belöning glömma:
En ann må rosa er med granna, tomma ord;
Men Edbom talar blott med öl, och dukadt bord.
I quäll skal glädjens Gud åt eder lagrar bryta,
I quäll mit gamla öl ur blanka kannor flyta:
Det blifve krigets rof. Församlens i mit hus,
Om Himlen segren gedt, skal Edbom ge er rus.