Nyss när Frigga satt i bade
had´ hon Astrild i sitt sköt
var han ljuvste fröjd åtnjöt
ty han såg allt vad hon hade;
efter hon var naken, bar
syntes allt vad kvinnfolk har.
Han tog som han själver lyste
trinda brösten i sin hand
klappa deras rosen rand
lill rubine knappen kysste
efter kättjans skalkeri
kittla pilten innan i.
Sedan satt han länge spaker
skåda hit och skåda dit
fråga så sin mor med flit
när skall jag få tocka saker
att herdinnor när och fjär
mig som er må hålla kär?
Frigga när hon detta hörde
utav hjärtat hon då log
att ej Astrild mer förstog
vilket all hans lust förstörde:
Hon sa: Kvinnfolk ett på dig
älska mer än allt på mig.
Dock lät hon den pilten leka
efter han snart hennes arm
kryste, kysste mun och barm
och på buk och naveln peka
ja den lille var ej sen
trädde mellan hennes ben.
Men som bäst som Frigga bada
och lät tvätta buken ren
skrek han, vem har i ert ben
morkär huggit sådan skada
bär allt kvinnfolk slika sår
som I, mellan deras lår?
Kanske Mars den kämpen grymma
haver med sin långa plit
huggit denna skråma dit?
Morkär säg om I besvimma
då I fick ett sådant hål?
Men gudinnor mycket tål!
Eller ock kanske det hände
oförmodligt av Vulcan
uti mörka verkestan
er med heta järnet brände?
Dock nej, om så vore skett
måste håret vara svett.
Frigga vred bad Astrild bida
tig, sad´ hon, din lille bov
ty dig görs ej än behov
veta vad slik ting betyda
minns du ej att jag mig sist
riste mot en rosenkvist?
Kan det ej Adonis hela
svarad´ Astrild käck och glad
han lär reda bättre bad
smörja, plåstra, täppa, vela
har han ej er ofta hel
gjort, när I haft sådant fel?
Frigga tänds av vredes heta
skämdes lell och blev helt blyg
efter hon förundrar sig
att nu bara barnen veta
allt vad kvinnfolk så fördolt
ha med kjorteln överhålt.