Uti en ſvartklädd Sal, uppå ſit Caſtrum ſtod
Den döde Cleons öpna kiſta.
Han ſyndat jämnt från vaggan til ſit ſiſta,
Men likväl dödt med utmärkt hjeltemod.
”Ack! (ropar huſtrun) Ack! mit hjerta vil mig briſta;
”Min Gubbe! ſkulle jag Dig miſta?
”Och hvad mig qväljer mäſt, Du död i ſynder är.
”Ack ve! Ack ve! Du ſäkert lär
”För dem i eld och ſvafvel brinna.”
Straxt af den hvitlök hon i ſorgeduken bär
Man ſer ſå ſtrida tårar rinna,
At ingen dem beſkrifva kan.
. . . Då Himmel! . . hörs et lik ſkenbarligt henne ſvara:
Gråt ej! det är väl ſant — bland plågo-andars ſkara
I mörkrets djup jag måſte vara;
Men jag har ſluppit Dig, och jag på bytet vann.