— — — Hoc est
Vivere bis, vita posse priore frui.
Martial.
I Naturen hwilken lycklig frid!
Westan andas; Drifwan tårar gjuter;
Ware helsad, Wår! du sälla tid;
Re’n i hoppet Sommarns fröjd jag njuter.
Liflig skjuter opp ur Jordens sköt
Stjelken der den späda Liljan knoppas —
Sjukling! glöm den tid då Bore röt,
Andas helsan åter, le och hoppas!
Och du lycklige, som ingen gång
Sorgens eller Mödans tyngd måst bära,
Hör den fria Lärkans glada sång,
Kungör du, lik henne, Skaparns ära!
War en upplyst, sann och wärdig tolk
Af det sköna, wisa i Naturen;
Är du icke mer än Skogens Folk?
Bär du icke namn af Kung för Djuren?
Skåda Blommans oskuld och behag
Förrn hon mognad dör i ängens sköte —
Yngling! lär af henne nyttans lag,
Innan Sorgen hastar till ditt möte.
Wintern flyktar lik en sorglig dröm,
Då Naturen ur sin linda waknar —
Lifwets wår! den flyr med Tidens ström,
Lik en Wän, man gråter ej, men saknar.
Och du Åldrige, som fyllt ditt lopp,
Gläds åt Wåren, gläds åt Solens strimma;
Wet att så Odödlighetens hopp
Klarna skall ur Ewighetens dimma!
Ej skall på din morgon, ewigt ny,
Några kulna aftonwindar följa,
Någon stormig höstnatts mörka sky
Stjernans rymder för ditt öga dölja!
Då skall följa dig från fordna år
Minnet af hwar sann och ädel handling;
Och din Sällhet, lik en ewig wår,
Mötas ej af någon slags förwandling.