Genom klyft och schakt
Jag går malmen till möte:
Den urgamla pragt
I bergens sköte,
Den låckar med magt
Åt djupet mitt sinne.
Jag will bädda mig der,
Jag will se hwad der är,
Jag will bo derinne.
I djupets gömma,
Som har intet namn,
I mörkrets ewiga, tysta hamn,
Der kretsa, der strömma
De ådror, som tömma
Metallernas swall ur sin lefwande famn.
Som solglans i natten
Gullet blänker
I djupan sal.
Se Silfret stänker
Med stjernors tal
Den funna skatten! —
Som ewig wård
Ikring jordenes barm,
Står Kopparen hård,
Och Jernet är kraft i dess senor och arm.
Hwad som sker deruppe
Mig icke bryr.
Gud gifwe jag sluppe
Se dagen, som gryr
Öfwer jordens slätt.
I solens sken,
Der äflas, der jagar,
I alla dagar,
På lätta ben
En lumpen ätt,
Att få föda och gröda
Och rocken grann,
Och sysslor och möda
Och wagnar och spann,
Till harm för hwarann,
Som wore dem icke jorden nog stor,
Wår ewiga Mor.
Jag sitter i berget och ser deruppå:
Der hör jag min moders pulsar gå.
Dess hjerta slår
I dag, som i går,
Som för tusende år,
Medan slägten förswinna, som droppar i hafwen.
Den modren älskar, han går till dess barm,
Der lär han sig tåla, der hwilar han warm,
Som i waggan eller i grafwen.
Hennes förstfödde son min stamfar war,
Han föddes högt upp i norden.
En jätte war han. Hon honom bar
Till att herska widt öfwer jorden.
Kom så en listig, förslagen stam
Af Asar ur österns gullport fram.
Min fader gick då i berget.
Och Jord-söner föllo för Solens ätt,
Han utdrefs den gamla gästen —
De nya, de plöjde, de skipade rätt,
De byggde städer och fästen.
Min Fader såg det i bergets sal.
Wred blef han — då ristades berg och dal,
Och menskorna lupo förskräckta.
Då ref han af halsen sitt silfwer och gull,
Och kopparen från sitt hjerta,
Af blixtrande stål tog han handen full,
Han gaf det till menskornas smärta.
De togo det mot. De dräpte hwarann.
För gull och för silfwer blodet rann,
Uttöfwer den wredgade jorden.
Lik min fader jag sitter i bergets band:
Metallerna ger jag i ljuset.
Från mig kommer jernet i Kämpens hand
Och gullet i Konunga huset.
Då menskorna bloda jorden full
För penningar, stjernor och kronor och gull,
Ler jag i min moders salar.
Der hörer jag huru dess hjerta slår,
I dag, som i går,
Som för tusende år,
Medan menskolif fly, som en suck af smärta.
Den modren älskar han går till dess barm,
Der hwilar han ljufligt, der sitter han warm
Och dör tryckt till hennes hjerta.