Vid femton års ålder blev stugan mig trång,
Där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blev dagen mig lång.
Jag bytte om håg och sinn.
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke vad,
Jag kunde, som förr, ej mer vara glad
Uti skogen.
Med häftigt sinne på fjället jag språng,
Och såg i det vida hav.
Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång,
Där de gå i det skummande hav.
De komma från fjärran, fjärran land:
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti havet.
En morgon från stranden ett skepp jag såg,
Som en pil in i viken det sköt.
Då svällde mig bröstet, då brände min håg,
Då visste jag vad mig tröt.
Jag lopp ifrån gettren och moder min,
Och Vikingen tog mig i skeppet in
Uppå havet.
Och vinden med makt in i seglen lopp;
Vi flögo på böljornas rygg.
I blånande djup sönk fjällets topp,
Och jag var så glad och så trygg.
Jag Faders rostiga svärd tog i hand,
Och svor att erövra mig rike och land
Uppå havet.
Vid sexton års ålder jag Vikingen slog,
Som skällde mig skägglös och vek.
Jag sjö-konung blev — över vattnen drog,
Uti härnadens blodiga lek.
Jag landgång gjorde, vann borgar och slott,
Och med mina kämpar om rovet drog lott
Uppå havet.
Ur hornen vi tömde då mjödets must
Med makt på den stormande sjö.
Från vågen vi härskade på var kust —
I Valland jag tog mig en mö —
I tre dagar grät hon, och så blev hon nöjd,
Och så stod vårt bröllop, med lekande fröjd,
Uppå havet.
En gång även jag ägde länder och borg,
Och drog för rike och menighet sorg,
Och sov inom väggar och lås.
Det var en hel vinter — den syntes mig lång,
Och fast jag var Kung var dock jorden mig trång,
Emot havet.
Jag ingen ting gjorde, men hade ej ro,
För att hjälpa var hjälplös gäck.
Till mur vill man ha mig kring bondens bo
Och till lås för tiggarens säck.
På sakören, edgång och tjuvar och rån
Jag hörde mig mätt — Vor’ jag långt därifrån
Uppå havet!
Så bad jag — men hän gick ock vintern lång,
Och med sippor stränderna strös.
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och klinga: till sjöss, till sjöss!
Och vår-vindar spela i dal och i höjd,
Och strömmarne frie störta med fröjd
Uti havet.
Då grep mig det forna osynliga band,
Mig lockade böljornas ras.
Jag strödde mitt gull över städer och land,
Och slog min krona i kras.
Och fattig, som förr, med ett skepp och ett svärd,
Emot okända mål drog i Vikinga-färd
Uppå havet.
Som vinden frie vi lekte med lust
På fjärran svallande sjö.
Vi människan sågo, på främmande kust,
På samma sätt leva och dö.
Bekymren med henne städs bosätta sig;
Men sorgen, hon känner ej Vikingens stig
Uppå havet.
Och åter bland kämpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjärran blå.
Kom Vikinga-segel — då gällde det blod:
Kom Krämarn — så fick han gå.
Men blodig är segren den tappre värd,
Och Vikinga-vänskap, den knytes med svärd
Uppå havet.
Stod jag mig om dagen å gungande stäv,
I glans för mig framtiden låg,
Så rolig, som svanen i gungande säv
Jag fördes på brusande våg.
Mitt var då vart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt, som omätliga rymden mitt hopp,
Uppå havet.
Men stod jag om natten å gungande stäv,
Och den ensliga vågen röt;
Då hörde jag Nornorna virka sin väv,
I den storm genom rymden sköt.
Likt mänskornas öden är böljornas svall:
Bäst är vara färdig för medgång som fall
Uppå havet.
Jag tjugu år fyllt — då kom ofärden snar:
Och sjön nu begärar mitt blod.
Han känner det väl, han det förr druckit har,
Där hetaste striden stod.
Det brinnande hjärta det klappar så fort:
Det snart skall få svalka å kylig ort
Uti havet.
Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snabb var, men god, deras fart.
Det går ej en väg blott till gudarnas sal:
Och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå;
På dem har jag levat — min grav skall jag få
Uti havet.
* * *
Så sjunger, på ensliga klippans hall
Den skeppsbrutne Viking bland bränningars svall —
I djupet sjön honom river —
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och vinden växlar sin lekande gång:
Men den tappres minne — det bliver.