Carl Rupert Nyblom (1832–1907)

Alle Gedichte von Carl Rupert Nyblom auf Kalliope, alphabetisch nach der ersten Zeile des Textes geordnet. Die Liste kann verwendet werden, um ein Gedicht zu finden, wenn der Titel unbekannt ist.

A

Ack, det är sant, jag svärmat här och der

Ack, huru fattig är min sånggudinna

Af hulda väsen vi förökning önska

Af hvilken makt har du dig lärt att truga

Af hvilket ämne har du skapnad fått

Af möda matt, jag skyndar till min säng

Allt, hvad du visar fram för verldens blick

Anklaga mig, att jag har knappat in

Att du fördöms, dig räknas ej till tadel

Att du har henne, all min sorg ej är

Att du var grym mot mig i forna stunder

Att verlden ej må tvinga dig berätta

Är det din vilja, att i nattens stund

Är jag vid lif, att skrifva på din graf

B

Bjud mig ej svara för hvad du begick

D

De andra två, lätt luft och eld så skär

De hjertan gömmas alla i ditt bröst

Den bok, som du mig gaf, fins, tecknad full

Den gud, som till din slaf har täckts mig kora

Den lille kärleksguden sof en dag

Den mun, som Amor sjelf har gjort

Den, som har makt att skada, men ej vill

De rader, förr jag skref, låg lögn uti

Det band, som trogna sinnen sammanbinder

De timmar, hvilka konstfullt sammanväfva

De vackra snedsprång, du ibland begår

Din kärlek och din miskund läkt det ärr

Du blinde dåre, kärlek, säg, hvad gör du

Du glupska tid, gör slö hvar lejontass

Du grymme, nekar du, jag tycker om dig

Du, sjelf musik, hvi gör musik dig dyster?

Du tröga sångmö, då du glömmer rent

Du vet, att genom mened din jag blef

Du är för tanken hvad för lifvet föda

Du är så grym som stolta qvinnor bruka

Då ensamt jag dig bad om ditt beskydd

E

Ej egen fruktan, ej profetisk aning

Ej marmor eller gyllne monument

Ej mina ögon dig med lust betrakta

Ej spegeln säge, jag är gammal, mer

Emot den tiden — om den komma skall

En gång Cupido somnat från sin brand

En kittlar börd, en hvad han kan, det lilla

En qvinnas anlete dig egenhändigt

En säger, att ditt fel är ungdomsbrusning

F

Farväl! Du är för dyr för mig att ega

Fort som du vissnar, äfven rot du slår

Fördömdt det hjerta vare, som gemensamt

För hvad du gjort, du må ej mer bedröfvas

För mig du städs blir fri från ålderns rost

Förnya, ljufva kärlek, kraftens mått

För ung är kärlek samvetsagg att hysa

H

Har möjligen min själ, bekrönt med dig

Hur blyg jag går att med min dikt dig dyrka

Hur ifrig var jag, när jag for min kos

Hur kan till glädjen då jag återvända

Hur ljuf och söt kan du ej skammen göra

Hur mycket skönare tycks skönhet blifva

Hur ofta, när du svärmar i musik

Hur ofta sög jag falska tårar opp

Hur skall ditt lof i toner värdigt klinga

Hur skönhet flyr, din spegel kan dig lära

Hur tungt det blir att resa fram på vägen

Hur vinterlikt har lifvet ej sig tett

Hvad bör väl som din slaf jag annat sköta

Hvar en sin önskan har, du har din vilja

Hvar är du sångmö, som så länge dröjer

Hvem säger mest? Hvem kan väl mera säga

Hvem ville tro min vers en gång, om rik

Hvi lofvade du mig så vacker dag

Hvi är min vers så arm på nyhets prakt

I

Ifall min flicka svär, att hon är sann

I mig du skåda kan den årets tid

I spegeln se och säg din bild så fager

J

Jag lefde skild från dig i vårens dagar

Jag liknar då den rike, som sin låda

Jag sett rätt många morgnar, herrligt sköna

Jag skulle då din kröningshimmel bära

Jag såg dig aldrig något smink behöfva

Jag tager ej min dom från någon stjerna

Jag tillstår det, vi måste vara tvenne

Jag vet, du har ej gift dig med min Musa

Jag älskar dina ögon, som, i smärtan

Jag är ej lik den sångmö, som sig mödar

Ja, hata, om du vill, och nu, just nu

K

Kan sångmön sakna ämne att besjunga

Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp

L

Lifskraftens ödande i skamlig yrsel

Liksom, att reta vår aptit, vi bruka

Liksom på scenen en ovan aktör

Långt hellre vara låg än synas vara

Låt dem, som njuta sina stjernors gunst

Låt derför icke vinterns råa hand

M

Men gör ditt värsta, du, och stjäl dig bort!

Men hvarför väljer du ej bättre värn

Men var du lugn! När grafvens mörka häkte

Min flickas blick är ej lik solen alls

Min kärleks herrskare, som håller mig

Min kärlek styrkts, fastän den tycks försvagas

Min kärlek är en feber, hvilken längtar

Min synd är kärlek, hat — se der din dygd

Min sångmö håller sig beskedligt tyst

Mitt öga leker konstnär och kan trolla

N

Nej, tid, du skall ej med min vexling skryta!

Nu rasar striden mördande och vild

Nu är det fred för ögonen och hjertat

Nyss till violen så min tuktan ljöd

När brons, sten, jord, ja, hafvet utan botten

När du får lust en gång att glömma mig

När fyrti vintrar lägrats på din hy

När för ett råd af ljufva, tysta drömmar

När jag, af Gud och menniskor förskjuten

När jag gått bort, sörj mig ej längre då

När jag har sett, hur tidens hand kan skörda

När jag i krönikor från forna tider

När jag på klockan ser, som täljer tiden

När sist min vän skall bli, som jag nu är

När ögat blundar, allra bäst det ser

O

O, för min synd Fortuna du förkättre

O, hulda gosse, du, som med din makt

O, hvarför lefver han i verldens smitta

Om du din egen vore! Men du är

Om du skall öfverlefva mig en gång

Om ingenting är nytt, men allt, som är

Om kroppens tunga lemmar vore tankar

Om själen knotar, att till dig jag nalkas

O själ, du centrum i min syndakropp

O, säg ej så, att jag var falsk med vilja

R

Räds du för tårar i en enkas öga

S

Se, då i öster solen nåderikt

Se’n dig jag lemnat, har mitt öga plats

Ser jag, hur allt, som hit på jorden satts

Se, som en nitisk husmor, för att fånga

Sjelfkärleks synd beherrskar rent mitt öga

Skall med en sommardag jag dig jemföra?

Som en försvagad fader känner fröjd

Som hafvets vågor gå till ro vid stranden

Svart tyckte man ej skönt i forna dar

Så kan jag lätt, när det bär bort från dig

Så: — nu har jag bekänt, att han är din

Så ofta hette du min sånggudinna

Så skall jag lefva, troende dig trogen

Så är hans kind en bild af flydda tider

Säg blott, att något fel hos mig är grunden

Säg ej, min kärlek är afguderi

T

Tag alla dem jag älskar, ja, tag alla

Tanklösa älsklighet, hvar fick du från

Tillstå med skam, att ingen är dig kär

Trött vid allt detta, önskar jag mig död

Två flammor har jag, men af skilda rön

V

Var det hans stolta diktnings fulla segel

Var klok som du är grym, låt ej med tvång

Ve mig! Hvad ögon har mig Amor gifvit

Vore min kärlek blott ett rangens barn