Du som min barndom gaf din omsorg och din stämpel,
Ditt minne växer än, o Hembygd, i mitt bröst.
Mitt öra längtar än till dina Echos röst,
Och fjerran dyrkar jag ditt skogbevuxna Tempel
Der du bland klippor reser opp din bild
Gigantiskt dristig och poëtiskt vild.
Hur kraftigt hvarje drag din enkla skönhet talar!
Hvar tanke i ditt sköt blir, som din himmel, klar.
I dina forssars fall den vilda Styrkan far,
Och Friden vandrar tyst i dina dunkla dalar:
Då dina fjäll, bland himlar stigna opp
En krans af stjernor fläta kring sin topp.
Så var den glömda bygd, som födde Ossians yra.
Med Guden i sitt bröst, med vinden i sitt hår
Han stod på klippans spets, och sjöng. — Försvundna år
Som hamnar stego opp att dansa kring hans Lyra:
Fram genom Sekler kom hans gudasång
Med dufvans enfald och med dundrets gång.
Hur ljuf din Sommar är! På en gång Jette vorden
Han stiger blomsterkrönt ur Isars vagga opp:
På en gång knopp och frukt han sållar i sitt lopp,
Och rundar i ett drag hvart ax som kröner jorden:
Då dagen sjelf, med Skördarn i förbund,
Stjäl hälften bort utaf sin hvilas stund.
Skön är din Vinter sjelf. Jag såg, jag såg ju Hjelten.
En drifva i sitt skägg, en tallkrans kring sitt hår
Han far, och silfverkorn kring dina lundar sår,
Och med förfrusen hand strör liljor öfver fälten:
På böljan, nyss i krig mot klippans brant,
Han lägger tungt sin sköld af Diamant.
Hvad fröjd min barndom fann bland dina frusna fjällar!
Då än på skidors längd, som flög på drifvans bryn
Ifrån dess spets vår tropp nedstörte, som från skyn,
Än for på skor af stål att rita böljans hällar:
Omkring oss Vintern, Våren på vår kind,
Med bröst af oskuld, och med fot af vind.
Hur skön jag Månen såg i Vinternatten tåga!
Hans strålar slumrade bland drifvors bädd. — Med hast
Kom Nordan. — Klippan skalf, sjön soptes, stammen brast.
Och norrsken fräste ner från himmelen i låga:
Och skogens Rå, med natten vaknad opp,
Stod i ett yrmoln uppå fjällens topp.
Mer mild din Sommarnatt går att vår syn förnöja.
Af bygdens lek ett skall förföljer hennes spår:
Ett perleregn af dagg hon vrider ur sitt hår,
Och stjernor slockna tidt på hennes ljusblå slöja
Då skrämd och snar sin tysta vagn hon styr
Emellan dag som skymnar och som gryr.
I aldrig vissnad prakt sig dina lundar sira.
Med en Tiâr af moln, som spetsas mer och mer
Står jordens årsbarn, Furn, som från din höjd går ner
Att resa herrskande bland böljors skum sin spira;
Ej speglad mer i Insjöns lugn, hvars brädd
Är i en gördel utaf klippor klädd.
Dig, som min Hembygd ger så rikt åt mödans händer,
Tyranners burna skräck och åldrig frihets värn,
Förgömda Klippans son, jag helsar dig, o Jern!
Som förr med hämden gick att stycka Latiens länder:
I flygten slog dess Örnars legion
Och satte Nordens berg till verldens thron.
Stig tryggadt opp i dag bland palmerna af friden
Der folken darrande dig lösa till sitt skygd:
Och lugnt din massa se uti din fosterbygd
Till plogbilns eggar hvässt, till skärans cirkel vriden:
Och segrande som lia eller svärd
Nu meja skörden, nu en väpnad verld.
Låt mången veklig bygd de seders prål förljufva
Som blifvit dygdens graf och sannings plågoris.
Det folk jag föddes bland vill blott, på Fäderns vis
Sin enfald och sin plog, sin frihet och sin grufva:
Dess tjäll hann ej förderfvet, och dess tro
Står fast som klippan der dess skatter bo.
Tan, Möjor af min bygd, den krans Er Landsman binder.
Bland stadens dockor än hans hjerta mindes Er.
Från himlen i Er krets steg hvitklädd Oskuld ner,
Och Frid och Helsa blott har sminkat Edra kinder.
Sjelft spegelns lof Er blygsamhet försmår,
Som Luna, rodnande, från böljan går.
Förråder mig min Sång? — Din Son, o Hembygd, vinne
Dock i din hulda famn en hydda någon gång:
Din höghet för sin själ, din enfald för sin sång
Och dina ädlas bröst till grafvård för sitt minne;
Och låt din skugga, dina blommors doft
Ej sky den torfva der du lagt hans stoft. —