En combattant pour vous, me sera-t-il permis
De ne point vous compter parmi mes ennemis?
Racine.
Jag hänryckt sjunger dig, tillbedna ljufva kön.
Må Sångens ämne bli en aning om dess lön!
Du som ej om en verld, men om dess dyrkan, strider
Och botar, tåligt mild, förluster dem hon lider;
Som, verksam utan plan och utan anspråk vis,
Är kraft och ändamål, belönerska och pris;
Du som, lik hoppet skön, förvillar och betager,
Förtjusande som det, när äfven du bedrager;
Som fängslar, sjelf i band, som herrskar då du ber,
Och njuter din triumf i offren som du ger: —
Dig, Qvinna, sjunger jag, — din rätt i skilda bygder,
Ditt välde, din förtjenst, din pligt och dina dygder.
Om åt min första stund din hulda vård du skänkt,
Om jag utvecklades, i dina armar sänkt,
Om i mitt unga bröst du ömma lågor tände,
Om jag min hela verld i dina blickar kände, —
O! öfvergif mig ej; tag mot, ännu en gång,
Hvad jag dig skyldig är: min sällhet och min sång!
Kom med din andedrägt, ännu min själ förfriska,
Låt lidelsernas röst, som tystnat, ännu hviska,
Byt känslans flydda storm i hennes rena luft,
Och villans öfverdrift i kärlekens förnuft;
Så skall jag, oförskräckt, gå ålderns qväll till möte,
Och döden finna mig, med lyran, vid ditt sköte.
Må häfden, rodnande, förneka dessa dar,
Då slägtets ena hälft ännu ej menska var;
Då värnlösheten svor en blind föraktlig lydnad,
Och skönhet, utan makt, var blott en offerprydnad:
Då hvarje senfull arm omfattade en slaf,
Och ännu ingen blick åt hjertat lagar gaf.
Var detta träldoms-ok ett tillstånd af naturen?
Blef mannen djurens kung och qvinnan under djuren?
Nej, i den högre rätt, som henne är beskärd,
Förvaras något prof på en förädlad verld.
Låt negern, hopplöst qvald, än ljuga sig den lycka
Att kunna, sjelf förtryckt, den svagare förtrycka;
Han slite, gnisslande, sin boja från sitt bröst,
Att blodigt fjättra det, som bjuder honom tröst;
Han njute tillfället som åt hans styrka lemnas,
Och glömme, i sin hämnd, på hvem han går att hämnas;
Hans maka lyde stumt, så lyde, att hon dör: —
Förtviflan! endast du hans brott förlåtligt gör.
Men fly med bortvänd syn, göm tårarne — och fasa!
Nej, harmen är ej kraft, det är ej mod att rasa,
Mer upplysta region, dig gafs en bättre lott,
Der laglig frihet går att, äfven skugga blott,
Förmildra lynnets storm, upplena hjertats klippa
Och svaghetens beskydd med styrkans pligt förknippa.
Ja, samfundsman, blott du var född till qvinnans vän;
Den sjelf har någon rätt, kan ensam skänka den.
Njut, med din herrskningsmakt, den ädlare — att skona,
Och lyft ditt hufvud stolt, med oförnedrad krona!
Fans väl ett bildadt folk, en lysande nation,
Som icke villigt gaf åt skönheten en thron?
Rom var en vilddjursgrop bland darrande Latiner,
Det var ej Cesars Rom, som röfvade Sabiner.
Barbaren, ströfvande omkring i härnadståg,
Såg orörd skönheten, om ens han henne såg;
Så sluten som hans hjelm, så härdad som hans klinga,
En lystnad följde han: den lystnad att betvinga.
Men horden sammangöts i samhällsform en dag,
En lag för segrarn skrefs, som ej var svärdets lag;
Och trygg i lugnets ro, af kärleken förljufvad,
Han kände, första gång, sig säll som underkufvad.
Den sträfve Göten sjelf, som tröttnade af strid,
Med frid åt fienden, gaf äfven qvinnan frid.
Ur Vandalismens grus sig höjde hennes heder,
Med hvarje lyckligt steg af odling, ljus och seder;
Och krigarn, anspråksfri på öfvervunna land,
Belöntes af sin pligt och af en älskad hand.
Chevaleri! ännu dig ingen lofsång helsat;
Och du ett värnlöst kön ur slafveriet frälsat.
Bryt fram ur glömskans natt, med oförgänglig glans,
Och ryck från smädelsen din slitna segerkrans;
Ditt helga svärmeri skall mer ej vådligt blifva:
Det är ej tidens fel, att dygder öfverdrifva.
Ej nog, att Riddarns bröst för Gud och äran brann;
Han uti kärleken en tredje gudom fann.
Af Religionens kraft med tålamod bemannad,
Han såg af känslans eld sin kallelse besannad;
Och, öfvermenskligt stark och menskligt öm, han gick,
Beväpnad af sin brud, att kämpa för dess blick.
En bild var hans Egid, en slöja var hans bälte,
Vid hennes lena barm han dubbades till hjelte,
Hans svärd, af henne kysst, blef ett förtrolladt svärd;
Han skulle, ensam, stått orörlig mot en verld.
Nu, en Alcid, han flög ifrån sin älskarinna,
Flög, om ej henne sjelf, att hennes saknad vinna;
Han segrade — och bar sitt rof till hennes fot:
Han stupade — och hon hans ande tog emot.
Till hvilka undervärf kan detta kön ej höja!
Mars har blott gudarang, som älskare åt Fröja.
Om en ovanlig dygd står fram ur tidens natt,
Har qvinnan lagt dess grund och den i verkning satt.
Hvem, om ej hon, förstod att själens krafter väcka,
Att tända pligtens ljus och hämndens lågor släcka?
Till denna son, som flytt, hon ropade med köld:
»Gå, strid — och återkom med eller på din sköld!»
Det var Lucretias blod som fanorna bestänkte,
Då Rom, af bödlar tryckt, sig rätt och frihet skänkte;
Och då, när Coriolan, med djup och rättvis harm,
Förföljde samma Rom, — hvem återhöll hans arm?
Veturia stod der skön, med kindens plöjda fårar;
Och staten frälsades af moderliga tårar.
Må qvinnan, evigt värd vår dyrkan, vårt beskydd,
Då hon befaller dygd, från lydande, bli lydd;
Må mannen offer ge, för dem han vågar kräfva,
Och mer för hennes sorg än hennes vrede bäfva;
Ej irrbloss, men geni, han lyse hennes stig
Och läre, dubbelt stolt, i henne vörda sig!
Hvad! och en vrång natur, i ljusets länder, bildar
En art af hyfsade, förfinadt grymma vildar,
Som, med en Cynisk köld bevisande sin makt,
Tro blomman endast född till härjning och förakt!
Olycklige Nomad! som, lefvande förstenad,
Ej ännu känt din själ med någon själ förenad;
Som, utan varelse, en enslig plågohamn,
Svär skönheten ditt hat, svär det i hennes famn;
Som sällheten förstod blott genom afundsjuka,
Och anser lyftning nog, att kunna förödmjuka: —
Ditt hjerta slår ej an ett samklang för det ljud,
Som, genom qvinnans bröst, går fram en ton från Gud,
Och till hvar skakad nerv, med helig darrning, kännes.
Hvad är din bättre rätt? Förringandet af hennes;
Din drömda öfvermakt? En lång inkräktning blott.
Rys, Egoist! — ditt brott, de fallna englars brott,
Af ingen ånger följdt, skall Himlen ej förlåta,
Och menskligheten ej en dödfödd son begråta.
Du man, ditt namn ej värd, som nekar qvinnans dygd,
Slå minnets taflor opp: Lär, sjunkande med blygd,
Af lifvets minsta scen, att hon ett värde äger,
Som jemnar din förtjenst, om ej den öfverväger.
Med segerns stora konst, hon kände segerns mod,
Hon göt ej tårar blott — hon gjutit hjeltars blod.
Gå se, af häpnad stum, naturen sig förvilla,
Då hon ej skapade en man af Telesilla.
Ett kön som, ej bestämdt till stridens raseri,
I Amasonen vist hvad det förmådde bli;
Ett kön som spiran fört, som stödt och omvälft throner,
Som skänkt nationer glans, förlyckligat nationer
Och samlat mildhetens till styrkans majestät, —
Beundra det, barbar, om du ej älskar det!
Kring mig, likt andars flägt, J susen, sköna minnen
Af ädel qvinnobragd, af stora qvinno-sinnen.
Då Cato dolken tar och, viss om räddningen,
Ej öfverlefvande sin frihet, dör med den;
Du öfverlefver ej din far och sorgens smärta,
O Portia! — honom värd, du sjunker till hans hjerta.
Och du, Pompés gemål! din brustna blick är släckt
I samma stund den röjt hans blodbestänkta drägt.
Stark af det tålamod, som under tårar strider
Och tröttar olyckan förr än den själ som lider,
Octavia jag der ser, som, med sin ljufva röst,
Antonius återför till pligten och sitt bröst.
Ett mål för Himlens hat, af menniskor förkastad,
Af åren, plågorna, förbannelsen belastad,
Edip, bland branters djup, en nekad graf begär,
Och söker blott en väg, — den som ur lifvet bär;
Han fjättras, våldförd mildt, af dotterns veka händer,
För honom Antigon är Gud och slägt och länder.
Hon hänger vid hans famn, hon ropar hvar minut:
»Lef — och jag följer dig; Dö — och jag går förut.»
Men må ej qvinnans lof i fordna åldrar sökas;
Det gick att, närmadt oss, med friska skördar ökas.
O! Galliens blodepok; o! seklets midnattsfläck,
Då spiran bila var och styrelsen var skräck!
Ur hvirfveln af din storm, som känslorna förhärjat,
Hon sträckt en rådig hand och några dygder bergat.
Nöjd led Corday sitt straff; — det följde en tyrans:
Kanske ej mer förtjent martyrens krona vans.
Bland dessa afgrundar af raseri och fara,
Då den var tyst fördömd, som djerfdes menska vara,
Se qvinnan stiga fram, likt engeln sänkt från skyn,
Att, under brottens tid, ersätta en Försyn.
Hon stenen vältade från offerfylda grifter,
Bestämda till ett fält för bödlarnes bedrifter;
I den förföljdes bröst, medlidande och öm,
Hon spridde hederns ljus, hon framljög hoppets dröm.
Då allt förloradt var, hon blott var ej förlorad;
Med trohetens förtjenst, af dödens mod förstorad,
Hon delade hvart slag som hon ej återhöll;
Med vandrarn, vid sitt mål, hans ledningsstjerna föll.
J som åt detta kön så bittert förekasten
En synbar öfvervigt af villorna och lasten;
Blef en moralisk brist ej äfven mannens lag?
Fick han ej qvinnans fel — och fick han dess behag?
Ur häfden ropen J den skändliga Helena,
Att skönhetens triumf med Staters fall förena;
J målen Eriphil’s förräderi så svart,
Och Dejaniras gift och Clytemnestras dart,
Och furien Medicis, som hämndens fackla svänger
Och jordens glädjefest med afgrundens förtränger:
Välan, men någon mörk och oren åders svall,
I källan af ert lif, dess våg ej grumla skall.
Nej, förr hvarenda kung skall efter Nero dömas,
Än qvinnans ljusa rätt för några skuggdrag glömmas.
En gång Medea föds; och sällsamt, till er blygd,
Är detta raseri, — mer sällsamt än er dygd.
Likså en rik parterr af evig blandning skiftar;
Der står kanske en ört, hvars andedrägt förgiftar,
Då tusen blänka fram i menlöst enkel drägt,
Som fägna skådarns blick och dofta helsans flägt.
Ja, slägtets sköna hälft, som J vansinnigt smäden,
Med få afvikelser, har många företräden.
Om ur naturens hand för tidigt qvinnan gått,
Om hon af eld och luft sin sammansättning fått;
Om hon den lugna sans, den varsamhet ej hyser,
Som, mindre dygd än last, för vådan flyr och ryser;
Om hennes känslostorm, om hennes blindhet är
Ett tyst erkännande, att ledning hon begär: —
Väl, men hon också ej den tröga sjelfhet äger,
Som räknar hvarje vinst och hvar uppoffring väger.
Från hennes varma själ framsväller utan gräns,
Passionens öfverdrift, liksom försakelsens.
O! ibland ynglingar, hvem brann af Saphos lågor,
Hvem störtade, som hon, sin eld i Leucas vågor?
Och Dido! — ibland dem, hvem djerfdes likna dig,
Och älskade, bedrogs — och straffade blott sig?
I qvinnans lynnedrag hvad egen glömska röjes!
Hur himmelskt hennes mod i offerstunden höjes!
Välgörande och ljuf, lik balsamträdets saft,
Hon bjuder läkedom, förlorande sin kraft.
Hon nalkas, blygt försynt, att våra nöjen dela,
Hon flyger, sjelf förblödd, att våra skador hela;
Förskjuten otacksamt i lyckans högmodstid,
Aflägsnar hon sig tyst, med sorg, kanske med strid:
Men tålig, utan knot, den öfvergifna gråter,
Tills olyckan på nytt vill kalla henne åter.
Hur hennes varsama och lena hand förstår,
Med magiskt hemlig konst, att sköta hjertats sår!
Spörj uslingen, om hon har svarat, för att neka;
Hon redan hjelpen skänkt, då vi om sättet tveka.
Sublima mensklighet! Så Himlen sjelf är mild;
Om ej i qvinnans själ, hvar skådar Han sin bild!
Och, jordens englar, J ej skulle villigt dyrkas,
Er rätt, till trots af vår, ej af oss sjelfva styrkas?
Du som ditt slutna bröst mot känslan härdat har,
Fall ned för detta kön: det är din mors, barbar!
Den gärd är ej förslöst, som du naturen gifver,
Den blir ej mindre stor, som mera älskvärd blifver.
Hvad skatt af rörliga och ljusa taflors mängd,
Der ögat, stirrande, med trollningen förlängd
Och utan trötthet, ser, likt bölja uppå bölja,
Behagen på hvarann, i evig skiftning, följa!
Ur hvarje skådningspunkt, o! qvinna, står du rik
Af formens vexlingar, i grunddragen dig lik.
Nu stigande och varm som morgonsolens tärna,
Nu trånande och blyg som nattens bleka stjerna;
Än yr, lik en komet i dans från rymdens brant,
Nu hvilande och fast, lik polens diamant;
Än en beundrad ros, som några stunder blänker,
Och än ett nyttigt träd, som frukt och skugga skänker, —
Hvar helst du visar dig, du, i ditt eget sken,
Framlyser öfverallt föränderlig och en.
Mer skön ej Iris är i brutna färgers bådning,
Ej gaf hon jorden mer en borgen för dess räddning.
Den späda liljan än, med frisk och sluten knopp,
Utvecklar ej sin kalk för fostrarns tysta hopp.
Än lycklig, unga mö, du ingen våda drömmer,
Du sjelf ej känner dig och du dig sjelf ej glömmer;
Du jollrar bort ditt lif i menlöshetens skygd,
Hon flyr, — men må hon fly, att lemna rum åt dygd!
Han kommer, hjertats Maj, — de svalla, blodets vågor;
Och du skall brinna sjelf och du skall tända lågor.
O känslans blomningsstund! o njutningarnas vår!
Hur obedd nalkas du, hur saknad du förgår!
Hvem syns? — Det är Juli. Så skön i systraringen,
Af ingen obemärkt och företrädd af ingen,
Hon framgår anspråkslös, en rodnande Charit,
Af snäckan fåfängt gömd, som fordom Afrodit.
I oskuldens triumf, med kinden frisk som själen,
Hon trampar aflunden, ovetande, med hälen;
Och, döf för smickrets sång och lugn mot tadlets harm,
Hon höljt med blygsamhet sitt vett liksom sin barm.
Behagens majestät på hennes panna thronar,
Med ljungelden som slår och mildheten som skonar;
En annan gudamakt, hon är, i blick och röst,
Allstädsnärvarande för ynglingarnes bröst.
Förutan nyckens spel och gyckladt kunskapsvärde,
Hon redan nog förstod, då hon behaga lärde;
Hon mer fullkomlig blef, ju mer hon enkel var,
Och mer beundransvärd, ju mindre underbar.
Från tanklös slapphet skild, som från romantisk spänning,
På frånsidan ännu en lika stämplad penning,
Hon, utan prägelns skryt, men med förtjenstens hallt,
Af moden intet har, af karakteren allt.
Hon tänder åtråns brand, hon vet den åter dämpa;
Sjelf vördnaden, som räds att henne förolämpa,
Lik nattens skygga hamn, till evigt mörker dömd,
Ger tyst sin offergärd, i skuggan fjerran gömd.
Så dyrkad är Juli, så hennes dygder hedras;
Ve öfver nidingen, om hon en gång förnedras!
Nu gnistan flämtar opp af nyfödda begär,
Att växa till en eld, som flammar och förtär.
Förundrad flickan ler mot känslans kaosgryning;
Ser lidelsernas storm, som, i upprorisk dyning,
Framjagat blodets svall mot hjertat utan hägn,
Upplösa sig till slut i milda tårars regn.
Hon tvekar, hon försagd och anande sig frågar:
»Hvad Gud bor inom mig? hvad gör att själen lågar?
»Hvad är det ljufva qval jag fåfängt vill förstå?
»Om det ej kärlek är, det liknar honom då!»
Oredigt hennes blick i panoraman hvimlar
Utaf inbillningens och svärmeriets himlar.
Ett blindt, okunnigt barn, som föds med mannens kraft,
Passionen suger opp förnuftets näringssaft;
Och hjertat, våldsamt höjdt att mot ett annat sänkas,
Vill, trånfullt längtande, bli af med sig, vill skänkas,
Juli har Eros känt, förrän hon känt hans namn;
Hon vet ej hvar hon är — och är i Vilhelms famn.
Hvem möter der min blick ?... Den gråtande förförda,
Som lifvets njutning dömt att släpa lifvets börda.
Sireniskt fräcka djur, det är ej dig jag ser;
Du älskar ditt förakt, — du är ej qvinna mer.
Jag ser en klagande, förtviflad, fallen qvinna,
Den lasten gjort till rof, men icke till slafvinna;
Ser hennes bleka kind och ögats eld förtärd,
Ser henne höljd af blygd, osägligt ömkansvärd.
Om ock vid ångerns röst, som till förbättring leder,
Sin dygd hon återfann, — hvar finner hon sin heder?
Förrädaren hon flyr, men dyrkar honom än;
Hon krossar bojan vildt och åter kysser den:
Hvad villan har begynt, förnedringen fullkomnar,
Och, likt en lem som trycks, den sista styrkan domnar.
Ej att hvar Amors pil förbreder dödligt gift;
Dock qvinnan vakte sig för vådlig öfverdrift.
För hvem var kärleken bestämd, om ej för henne?
Kall, har hon ingen själ — och, då hon älskar, tvenne.
Straff åt den flygtiga, som gör, med Circes svek,
Af skönheten sin konst, af lidelsen sin lek;
Som stolt berusar sig af tårar som hon kostat,
Och, väderhanen lik, när åldern den förrostat,
Ej fäster sig, förrän behagens tider flytt,
Förrän beundrans rop till afskyns sig förbytt!
Det fins en medelväg, om äfven svår att hålla;
Ej känslig svärmerska, ej obeständig fjolla,
Juli skall brinna ömt och vara vis likväl,
Och kärlek, mot sig sjelf, beskydda hennes själ.
Re’n hymens milda bloss bestrålar bröllopsskruden;
Vid altarfoten böjd, den unga sköna bruden
Ger offret af sin hand, ger löftet om sin tro,
Och herrskarinnan svär att af sin slaf bero;
Förbudet häfves opp på frukten, än ej skördad;
Förtjusningen ger lön åt pligten, heligt vördad;
Och, under mystisk natt och huld förtrolighet,
Inviges oskulden i nöjets hemlighet.
Naturen sammansmält två tankar till en vilja,
Om ej två viljor gjort, som någon gång sig skilja,
Att täfla med hvarann, i dygdens ädla krig,
Om hvem som först, med fröjd, må kunna offra sig.
En maka, — huru helt hon njuter eller tröstar,
Förlänger glädjens ljud och sorgens öfverröstar!
Hon ingen sällhet har, om ej en älskad mans,
Och ingen önskan mer, än förekomma hans.
Ej blott förskönande meddelandets sekunder,
Hon skänker verksamt lif åt mödans långa stunder;
Hon flyr misstroendet, hvar huslig lyckas graf,
Ej blott förnedringen, men skuggan sjelf deraf;
Hon, utan liknöjd köld och utan svartsjuk jemmer,
I mannens känsloton sin egen känsla stämmer.
En dyrbar kärlekspant hon snart i skötet bär,
Fördubblad hennes rätt, med hennes väsen, är;
Igenom våndans rop en festlig lofsång ljuder,
Och åt den lycklige ett hjerta mer hon bjuder.
En Mor! — Sublima namn, naturens segerskri!
Det skönaste af allt hvad qvinnor kunna bli!
Hvem har dig fullt förstått och dig tillbörligt skattat?
Ej menskan måla kan hvad ensamt Gud har fattat.
Han såg den första mor — och nästan möjligt fann
Ett väsen, lika godt och älskande som Han.
Hvad himmelskt ideal! — Så kände intet hjerta
Tillgifvenhet och fröjd, medlidande och smärta;
Nej, ingen genius än så trogen ledsven var:
Hur liten står, mot dig, också den bäste far!
Den rysligt stränga köld, hvaraf sig Brutus hedrat,
Ej, onaturligt, än en moders bröst förnedrat;
Och stark var Abra’ms tro och hans uppoffring stor,
Men aldrig skulle Gud befallt den åt en mor.
Jag ser den heliga, som glorian omkringljungar,
Då hon sin späda son, sin lågas förstling gungar,
Vid täta böljningar af en förtrolig barm,
På vaggan af sitt knä, i lindan af sin arm.
Än kring hans lätta sömn hon frid och svalka hviftar;
Än åt den vaknade hon vård och näring skiftar;
Bestyrande den verld i hennes sköte fins,
Hon glömmer makan sjelf och endast modern mins.
Bort med det hyrda bröst, som lägger blygd till våda;
Jag ej Madonna vill förutan Barnet skåda:
Den telning som sin kraft af ursprungsstammen vann,
Ömtålig tvina skall, inympad på en ann.
Väl henne, dubbelt mor, som outtröttligt vakar,
Som flärdens retelser för pligtens fröjd försakar;
Af trägen omsorg blek, hon är ej mindre skön,
Hon skördar, för sin vård, tillgifvenhetens lön.
Till henne barnet bär sitt lidande, sin klagan,
Det tystas med en kyss, som mildrar sjelfva agan;
Hon sträcker, med en blick, förgäfves låtsadt kall,
Sin hand emot dess gång, sitt sköte mot dess fall:
Hon af dess minsta dygd förhoppningsfullt sig dårar,
Och äger, för dess fel, ej annat straff än tårar.
Då sonen växt ifrån den trognas mjölk och ans
Och umbär hennes famn, — hon än behöfver hans;
Hon följer, uppmärksam, hans arbeten, hans lekar:
Blott modersfåfängan är den hon ej förnekar.
När han, försvinnande, mot hennes hjerta trycks,
O! gråtande, förblödd, ifrån sig sjelf hon rycks:
Till hvilken okänd krets hans öde honom dömmer,
Det ensamt är en mor, som honom aldrig glömmer.
Hon söker honom än i önskningarnes ljud,
För honom, i sin bön, en medlerska hos Gud;
Och när hon, trött af år, mot grafven böjs och dignar,
En son den första är, den sista hon välsignar.
O! du, som från mig skild, än skyddar mina fjät,
Min Mor! — Jag älskar dig för högt att säga det;
Men fåfängt, som i dygd, jag dig i kärlek hinner:
Du smälter, med din eld, bemödandet — och vinner;
Jag sällheten begär, — men, Hulda, ej för dig;
Att du må njuta den, jag önskar den åt mig.
Lef blott! — Till himlars fröjd du misslynt skulle vakna,
Om du mig lemnat qvar, att dig på jorden sakna.
Allt åldras; — Qvinnan ock, en kulen vinterdag,
Skall stå med slocknad blick och vissnade behag:
Säll dock, om visheten, till trots af dårskapsvinden,
Förvarat någon säd i fårarne af kinden.
Likt helgonets relik, en gammal pröfvad dygd,
Till jordens eftersyn, skall njuta hennes skygd.
Ja, gläd dig, grånande och vördnadsvärda qvinna;
Hvad du i dyrkan mist, du skall i aktning vinna.
Olycklig ynglingen, om han ej hedra lärt
Ett lif, som mödor följt, som äfven de förtärt:
Om med föraktets tyngd han öfverlastar årens,
Och ser ej själens snö framblänka genom hårens!
Hur ofta skrynklorna förvara vittnesbörd
Om mången uppfylld pligt, om mången nyttas skörd,
Om dygder, utan ståt, i skuggans stillhet glömda,
Men desto ädlare, ju mera oberömda!
Se gumman verksam än vid randen af sin graf;
Än tjenande den verld, som henne afsked gaf,
Åt skilda hushållsvärf hon offrar dagens stunder,
Och villigt bördan tar och faller gladt derunder.
I sina barnbarns ring, beställsam och förnöjd,
Hon näpser lynnets fel, förlåter stojets fröjd,
Omdansar med de små, som bortgömt hennes krycka,
Och danar, på en gång, och njuter deras lycka.
På helsans dag försmådd, men sökt i plågans natt,
Hon vårdar sjuklingen, som sin förtrodda skatt;
Hon är, med hoppet, allt hvad han på jorden äger:
Sjelf långsamt döende, hon sitter vid hans läger,
Och, i förgängelsens och lifvets sista strid,
Hon väpnar offret än med tålamod och frid;
Hon, med sin trötta hand, det brustna ögat sluter
Och, kanske ensam, hon en tår på askan gjuter.
Jag sjungit ert beröm, er lefnadsban jag följt,
O qvinnor! — Och ännu, med evigt mörker höljdt,
Ert väsen för mig står, en gåta som ej klarnar;
Ur molnet mig en röst för hennes lösning varnar.
J ären, för den verld er blick i fjättrar lagt,
Outransakliga, som ödets dolda makt.
Den som er vill förstå, vill grunda ut behagen,
Är sanslös svärmare; den som er tror, bedragen;
Den som er trotsa djerfs, bedragen ännu mer;
Men trefallt lycklig den, som lemnar sig åt er!
Jag vill då lycklig bli: mig sällhet aldrig felar,
Hvar helst ert hjerta slår och henne med mig delar.
Och då jag helgat har, i Hymens tempelchor,
Den trogna hyllnings-ed som jag er skönhet svor, —
O! om ert altare ej viges, för att falla,
Jag skall, i en bland er, än dyrka eder alla;
Min gudom, ej besökt af lätta Sylfers tropp,
I fromma Larers krets skall skönare stå opp.
Jag känner ej den väg, som Parkerne mig föra;
Men det är i mitt våld, att resan dräglig göra.
På vågen hellre följd, än ensam i en hamn,
Jag skall framsegla trygg invid en älskad famn;
Och, under vallfarten till obekanta landen,
Ej frukta stormens gny, ej efterlängta stranden.