På Helgonabacken vid Lund, der nu
Mamsell och Fru
spatsera i doftande lunder,
der bodde det fordom en kämpe, så gram
af jättestam,
han hade sin kula derunder.
St. Laurents var kommen från Saxland hit,
med christligt nit
han lärde de himmelska tingen.
Hvar kulle bestrålad af himlens sol
var predikstol,
men kyrka det hade han ingen.
Då talade jätten med hån: ”helt visst
är hvite Christ
en Gud som sitt tempel är värdig.
Jag bygger det, jag, om du säger mig sen
mitt namn allen
när kyrkan är murad och färdig.
Men kan du ej säga mitt namn, välan
du vise man,
gif akt på hvad vite jag sätter:
då måste du ge mig åt mina små
de ljusen två
som vandra på himmelens slätter.”
”Du hedniske dåre, på himlens fält
der Gud dem ställt
sin gång gå solen och månen.
Så goda som onda de se uppå
ifrån det blå,
och lysa den vise och fånen.”
”Klokt svaradt, sad jätten. Väl mörkt också,
kan jag förstå,
dem utan, här blefve i Skåne.
Välan, jag begär blott hvad sjelf du har,
ditt ögonpar,
och afstår från sol och från måne.”
”Blir kyrkan blott byggd, var den frommes svar,
mitt ögonpar
till rof jag dig gerna vill unna.
De himmelska syner ej slockna med det,
Guds majestät,
Guds lof kan den blinde förkunna.” —
Nu kretsen blef helgad och bönen sagd,
och grunden lagd,
till verket jätten vill hasta.
Först hvälfver han kryptan, sin kulas bild,
från dagen skild,
med bågar som himlens så fasta.
Derefter till Romeleklint han drar,
ett berg han tar
och rycker från lossnande rötter.
Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med jernskodda fötter.
”Du stenblock, lägg dig, du jernkramp, håll,
väx hög som troll,
du mur som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken, min dotter späd
skall leka med
hans ögon förrn månen sig rundat.”
De väldiga murarna stiga med hast:
som jorden fast
står jättebyggd kyrka från grunden,
och inom på mäktiga skulderblad
en pelarrad
uppstöder den höghvälfda runden.
På tornets tinning satt jätten glad
och log och qvad:
i kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar: förrn sol går ner
mig munken ger
mitt namn — eller också sitt öga.
På Helgonabacken med sorgset mod
St. Laurents stod
och såg åt middagens stjerna.
”Du skänkte mig ögon, du fader och vän,
tag dem igen,
Du vet att jag offrar dem gerna.
Hur blå är din himmel, din jord hur grön,
Din sol hur skön!
Dock — icke med dig må jag tvista.
O! Låt mig få se dem (min syn blir ej lång)
ännu en gång
Den käraste gången, den sista!
Se, fader, till mig från din himmel ned,
den blinde led,
och styrk mig med Ordet och Anden.
Jag vill ej klaga på nattlig stig,
blott prisa dig
och längta till ljusare landen.”
Då hör han en sång, en sällsam en,
kom ej från gren,
kom icke ur skyn, men ur jorden.
Den brusar som stormen inunder ö,
som fjerran sjö,
men ändtligt förnimmer han orden.
”Sof, liten Sölve, sof sonen min,
din fader Finn
han sitter och murar derofvan.
Sof, liten Gerda, skön dottren min,
din fader Finn
till qvällen kommer med gåfvan.”
Till kyrkan St. Laurents sig glad beger:
”Du Finn, kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga!
På tornet det fattas en endaste sten,
den lägges sen,
men Gud har bevarat mitt öga.”
”Och heter jag Finn, af jätteätt,
ej läggs så lätt
den stenen — den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå,
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.
Dock — heter jag Finn, fortfor han vred,
jag bryter ned
den dumma, den hålkade klyftan.” —
Då springer han neder i raseri
och griper i
grundpelaren rotad i kryptan.
Han ryster och ryster. Då nickar till fall
den byggnad all,
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej lif igen.
Så står han än
och famnar sin väldige pelar.
Och allt sen den tiden, mång hundra år,
som templet står,
jemt något fattas uppå det.
Der bygges förgäfves, år ut och år in,
och dertill Finn
är skuld — och ej DomkyrkoRådet.
T—r.