49. Finsk Sang
Mel. af Pacius.
Mel. af Pacius.
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra faders jord.
Vårt land är fattigt, skall så bli
för den, som gull begär,
en främling far oss stolt förbi;
men detta landet älska vi,
för oss med moar, fjäll och skär
ett gull-land dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
och våra bäckars språng,
den mörke skogens dystra sus,
vår stjernenatt, vårt sommarljus,
allt, allt, hvad här som syn, som sång
vårt hjerta rört en gång.
Här striddes våra fäders strid
med tanke, svärd och plog,
här, här, i klar som mulen tid,
med lycka hård, med lycka blid,
det Finska folkets hjärta slog,
här bars, hvad det fördrog.
O land, du tusen sjöars land,
der sång och trohet byggt!
Der lifvets haf oss gett en strand,
vår forntids land, vår framtids land,
var for din fattigdom ej skyggt,
var fritt, var gladt, var tryggt!