Hedvig Charlotta Nordenflycht

Klagan över Critons död

Så är det enda från mig taget,

Som jag av jordiskt allt begärt!

Mitt liv jag som en börda dragit,

Och tusen plågor hjärtat tärt;

En vän var lämnad till mitt stöd,

Min hjälp, min tröst i all slags nöd,

Som mig förmildrat världens plågor.

Nu är mitt ankar brutet av,

Nu slås mitt skepp av tusen vågor

Och mäktar dock ej gå i kvav.

Du känsla, som min plåga våller,

Ack, domna bort, du mer ej tål!

Du kraft, som livet sammanhåller,

Ett olycksliv, ett sorgers mål,

Försvinn och stanna i ditt lopp

Och låt en sansning höra opp,

Vars ömhet ingen kan uttala.

Du känsla och du tankefart!

Skall ej en söt, en evig dvala

Försätta dig i lugnet snart?