Erik Gustaf Geijer (1783–1847)

Den siste Kämpen

I natten tindra blixtrarnas sken:

På klippans spets sitter Kämpen allen,

Det väldiga svärd vid sin sida.

En ny tid kommer. — Hans tider förgå,

Hans styrka är bruten, hans hjässa är grå:

Vi skulle han längre förbida?

Från branta fjället han trotsig ser

I stupande forsens avgrund ner:

Av längtan tänds honom bloden.

I vågens damm tyckas vålnader stå,

Ur djupet röster manande gå:

Hell den, som får vara hos Oden!

Ur klostret steg fjärran klockornas klang:

Och Kämpen ryste: — Ur djupet det sang

En sång, som mer honom glädde.

Den talte om kämpa-bragd och hopp.

Men åskan slog gällt, och sången slöt opp,

Och upp stod Kämpen och kvädde:

Ännu dock leva

de gamle Gudar,

och Tor på vagnen

dånande åker —

Härskarn i himlen

evigt ; om också

intet offer

av jordrikets söner

åt honom tändes.

Och Du, Oden,

Asa-hövdinge!

Gången är Du.

Ännu i livet

ingen förmåtte

Dig besegra;

och, då Döden

Dig ville tvinga,

drog Du manligt

det goda svärdet,

och ristade djupt

opp livets källor,

så att själen,

trotsig och glad,

med forsande blodet

flög åt höjden.

Dock, Du lever!

och mång’ tusende

kämpar, dem Du,

Valfader,¹ valt

å rykande slaktfält,

till Dig samlats

och i Dina

gyldene salar

glade gästa.

Där de kläda sig

varje morgon

i blixtrande stål:

Att huggas och slåss

uppå Odens gård,

det är deras ro.

Se’n rida de hem

till rågat bord.

Sköldmö skänker

det brusande mjöd:

Skalden tar opp

den mäktiga sång. —

Om fordom timma

och kämpa-idrott

kväder han: — Hjältarne

lyssna med fröjd,

och bifall slå

uppå skölden hård,

så att det dånar

genom den eviga

nattens riken.

Se, I Gudar!

Jag är för gammal

för nya läran

om vita Kristus² —

Vill ej till himlen,

till andra Gudar

och Sankt Peter,

som jag ej känner.

Döpter är jag

i rödan blod

av fiender slagna,

och föraktar

att helgas av vatten.

Gångne är

Stallbröder mina

alle hädan.

Ensam är jag;

och den siste,

ja, den siste,

ende, lämnade

av mina vänner,

vill ej mer

med mig pläga samkväm.

Sen, I Gudar!

Detta svärdet :

nu är det tungt

i den Gamles händer.

I veten jag har ej

mycket aktat

blod eller livet :

Bort det! — att Kämpen

skulle dö nesligt

på mjuka bädden;

dit de komma

de svarte män

uti munke-kåpor,

och med olåt

nedlägga kroppen

i lågan mull:

där ingen hög,

ingen Bauta-sten

skall stå upp på hans stoft,

att de må se den,

de kommande folk,

och vandraren säga:

Där vilar Han

av de gamla dagar.

Därför, Valfader,

tag mig till Dig! —

I Valhalla

ännu står

ledigt ett rum

för den siste kämpen — —

I natten tindrar blixtarnas sken.

På klippans spets sitter Kämpen allen,

Sitt väldiga svärd vid sin sida.

En ny tid kommer, — Hans tider förgå.

Hans styrka är bruten, hans hår äro grå:

Vi skulle han längre förbida?

Från branta fjället han trotsig ser

I stupande forsens avgrund ner:

Av längtan tänds honom bloden.

Ur djupet tycks manande röster gå.

Han störtar från klippan i djupet brå — —

Säll den, som får vara hos Oden!