Midas
Grekisk Saga.
Grekisk Saga.
Kung Midas uti Lydien
var mer än lofligt dum, dock ingalunda galen;
regerade ej bra, at säga sanningen,
men idkade Musik, och dömde öfver den
med sinnesstyrka, vid Pocalen.
Herr Pan var Kungens favorit:
det var en Man af stor merit
för sina klöfvar — och sin pipa,
ur hvilken han förstod at vissa toner knipa,
så väldigt rörande, at det
helt lätt för honom, var at få hans Majestät
at ömsom skratta, eller lipa.
Beryktad för sin Lyras ljud,
för melodins behag och poësin af orden,
på samma tid en välkänd Gud,
Apollo, vandrade på jorden.
När hans berömda rykte hann
til Konung Midas lärda öra,
han på sin näsa slog en knut, och sa: Minsann,
den Virtuosen vil jag höra.
En Cabinets-Courir affärdades burdus
med häst och bred-Chaise til Corcyra
och hämtade förutan krus
den sköna Guden och hans Lyra.
Apollo ankom nattetid;
men fastän Sömnen, vil jag lofva,
ej var Kung Midas minsta gåfva,
Nysikenheten var en mägtig Eumenid
som honom nu förbjöd at sofva:
och flux en formlig täflings-strid
blef anstäld mellan Pan och Spelman från Corcyra.
Pan var den förste som drog til,
ty verlden är så skapt, at främst går den, som vill;
hans Instrument var starkt som fyra,
och sjelf han krånglade så arbetsamt med munn
och samtelige liniamenter,
at Midas på en rätt korrt stunn
blef läns på vackra complimenter:
Ty det är klart som en christall,
och tämlig löjeligt, dess värre,
at är man Favorit — fast dum som en metall —
man högst förträfflig döms utaf sin Nådig Herre.
Apollo, litet full af skam
på både Pans och Midas vägnar,
likväl, som Guda Söner ägnar,
steg drist- och mildeligen fram,
sjöng en Adagio, nöp sin Lyra,
och målade på vers af idel flam och fyr
en liten Scene utaf den dyra
Atrid-Helenas äfventyr;
men simpelt — simpelt som en Müller,
och utan dessa æther-språng,
hvars chromatiska konst förgyller
et non-sense, som för någon gång
vårt öra, ej vårt hjerta, fyller.
Det tyckte Midas var så lätt
at det förtjente ingen ära,
och, likt vårt Publicum i Mod, som uti Lära,
han dömde, lika kort och nätt,
Pan spelar ängla-skönt: Gud Phœbus spelar slätt.
båd ömsint såsom Mor, och sticksen såsom Hona,
fick mycken kittling, vid en dom
uppå förstånd och rätt så tom,
at göra Midas et mirakel:
Och — i den stund Apollo gick —
til märkes för sig sjelf, och androm til spectakel
Monarken til en lön för det han var så qvick
Straxt lopp kring Midas hela rike
den expression, båd då och fordom utan like:
nu är Kung Midas en Borick!
Uti dess cirkel-gång från en Vän och til flera
Kung Midas sjelf til slut förtroende däraf fick,
från harmen snart til blygdseln gick,
blef mägta hoglös at regera,
och, första gången homme d’esprit
af lutter trots emot den gäckande Latona,
han tog det modiga Parti
at resa bort ifrån sin krona.
Utaf Monarker vet jag tre,
som lämnat sit regerande
och all sin herrlighet därjämte:
Diocletianus utaf Dygd,
af Ledsnad Kejsar Carl den Femte,
och gamla Midas utaf Blygd.
Ach! bland så många många hundra
utrustade kanske med samma skäl som han,
jag undrar hvi man fler ej fann —
Men hvartil tjenar det at undra?
All svaghet följer Människan:
och vi, som nitiskt nog mot Ärelystnan dundra,
vi gjorde kanske ej som Han.
Men nu til Konung Midas åter.
Helt skamflat för sit äfventyr
en vacker månskens-natt ur Lydien han flyr;
och medan där han går i skumrasket och gråter
och sina öron ombestyr,
så småningom han Solens strålar
ser flämta öfver vattubryn,
och Nysa, Bacchi Stad, sig för hans röda syn
i horizontens dimma målar.
Hvad frögd! Först spådde han sig den
och för det andra drack han gärna.
Han ilar — och mot aftonen
han står för Bacchi thron, förbannande sin Stjerna,
som dömt hans hufvud til det skick,
som Guden sjelf förnimma kunde.
Gud Bacchus en beklagans-nick
sin fordna Vän och Värd förunde,
och sade: Broder Midas, vet,
din ädelsinta gästfrihet
har aldrig än förmått utur mit minne skiljas:
jag svär vid min odödlighet,
begär hvad lön du vill — den skall dig straxt beviljas.
Om någon gjorde mig et likadant förslag,
jag tänkte: detta bör med mogenhet behandlas;
men Midas, glad at slå sit slag,
såg alt ting fort, och sa: Ske, Bacchus, dit behag:
gif, at hvad hälst jag rör, må uti Guld förvandlas!
Det skedde. Midas blef Capitalist på stund:
han tog på Träden i en lund,
han klappade sin trogna Hund,
han högg vid örat sina Drängar:
alt, alt blef Guld — Välsignelsen
gick til och med så långt, at Bacchi goda vän
sig tvungen såg at äta Pengar.
Hvad händer? Dumheten til Ånger altid dref:
Kung Midas, spänd i hungerns klåfva,
med gullskor staplande til Bacchus återklef,
bad honom återta sin gåfva;
och slutet på Comedien blef
at han, på Gudens ord, steg ned, sin kropp at skölja
vid Pactols blomsterklädda strand,
som alt från denna dag i lutter gyllne sand
med högmod vältrade sin bölja.
Likväl från detta tidehvarf,
om man har lof at tro det ljus historien sprider,
bra Guld och ringa Vett ha gått i samfällt arf —
och gå ännu i våra tider.
Hur ofta, Pluti fräcka Son,
har jag ej hört dit skryt om dina Capitaler,
om dina Fragter, dina Lån,
och om din dag-roullance, så stor, du stackars Spån,
som tio Ämbetsmäns qvartaler!
Hvad vil du sluta härutaf?
At efter Himmelen dig gaf,
med denna lätta konst at räkna och at samla,
en Tunga liksom skapt til dina pengars skramla;
och efter ropa är et sätt at aktas stor;
och efter Guldet, Bördens bror,
ersätter Kunskap och Förtjenster —
så tar Du högra hand, och Vettet går til vänster.
Jag nekar ej, det går så til;
men lid bankrutt, blif arm — och jag försvära vill
at verlden skall dit värde finna,
dig likna vid en väderbåll,
vid vattu-bläddrans toma hinna,
och vid en cirkel-form du vet, som kallas Noll.
Kanske skall Ödet dig det dubbla prof beskära
at se en obemedlad Man
med Kunskap, Vett och Dygd, och blygsamt lynne, bära
inom sit egit bröst sin Lycka och sin Ära —
dig sjelf, som förr af stolthet brann,
ibland de Rika glömd, all annorstäds casserad —
och Honom, som sin rygg för Lyckan aldrig krökt,
kanske ej ärad nog, men sökt,
ej högtbesutten, men värderad.